Skolan, ett centrum för mobbning och kränkande behandling??

I dagens GD (2009-03-22) läser jag ett inlägg där en elev beskriver att många elever upplever söndagen som ett helvete eftersom nästa dag är en ny skoldag. Det gör mig ledsen att elever över huvudtaget ska behöva känna så. Men det är verkligheten vi lever i. Många elever upplever sig mobbad och trakasserad i skolan varje dag, och det kan ge förödande konsekvenser för en elev på många olika plan. Förutom att man kan drabbas av både fysiska och psykiska men för livet, ligger en mobbad elevs fokus på att ta sig igenom dagen på bästa sätt och inte på hur man ska ta sig igenom ämnena och proven på bästa sätt. Konsekvensen kan bli att man får läsa om hela högstadiet som vuxen – om man orkar.

Skolan ska följa de lagar och regler som gäller för skolans verksamhet. Det råder det ingen tvekan om. Vi ska aktivt arbeta för att alla barn och ungdomar ska trivas och kunna vistas i skolan utan att vara orolig för att bli kränkt eller utsatt för mobbning av vare sig kamrater eller lärare. Ändå händer det. Trots att vi jobbar varje vecka med värdegrunden, både på schemalagd tid, och i ständiga dialoger och möten med eleverna. Vad är det som är svårt att fatta? Vad gör vi för fel? Och hur kan någon gå runt och tro att det finns särskilda rättigheter för vissa att bete sig som svin mot sina kamrater/elever/lärare?

För mig är det inte konstigt att det uppstår konflikter. Hos oss i Perslundaskolan går det 227 elever och det jobbar ett 30-tal lärare på skolan. Det är en dynamisk verksamhet där det händer fort när det händer. I skolan är det alltid en balansgång mellan elevens integritet och vår skyldighet att agera. Ibland är vi för vaga och otydliga om vad som gäller eller för rädda för att sätta ner foten och säga att ”nu gör vi så här för detta är våra rutiner”. Ibland går vi för långt och en fjäder kan bli till en elefant. Rutiner ska vi ha, och de är lagstadgade, men kan också vara svåra att rätta sig efter, eftersom vi agerar i sociala situationer och hanterar individer, alla olika på sitt sätt. Vi kan inte alltid hantera situationer med standardlösningar, oavsett hur många Likabehandlingsplaner och rutiner vi har. Ibland krävs det magkänsla från vår personal i de olika situationer vi hamnar i och vi är, som våra elever, människor. Ibland med facit i hand kunde vi ha handlat annorlunda.

Vi måste ständigt föra en dialog med elever och lärare om hur respekt och trygghet uppstår mellan individer. Dialogen måste hållas varm, vi måste förmedla kunskap om att konflikter inte är farliga, att man kan tycka olika, se olika ut eller har olika sätt att bete sig. Vi har alla något som är särskilt och speciellt. Det gäller att man bemöter det respektfyllt och inte föraktfullt. Där spelar vi vuxna i skolan en särskild roll i arbetet med att vara bra förebilder för eleverna. Ingen av oss äger något ”facit” med rätten till sanningen om vem som är normal och onormal. Ingen elev eller lärare ska behöva bära en ryggsäck som enbart fylls på med negativa händelser och dåligt rykte för varje dag som går.

Vi ska i skolan skapa ett klimat med tydlig 0-tolerans mot mobbning och kränkande behandling och vi vuxna måste rannsaka oss själva om det är rätt läge för skämt och ironi. Genom att vi i skolan ständigt ifrågasätter nedlåtande uttalande, skiljer på person och handling och ger varje individ rätt till en ny dag, så öppnar vi upp för samma tänk hos våra elever. Vi måste tänka långsiktigt, vi vuxna får aldrig ge upp, vi måste jobba med detta i samverkan med hemmen.