Är det kul att vara rektor?

Denna fråga får jag från elever lite då och då. Och jag brukar svara att; jo, det är kul att vara rektor. Sedan när jag har svarat tänker jag på det jag svarade, är det verkligen kul att vara rektor?? En rektor sa vid ett tillfälle att det är ett självmordsuppdrag att vara rektor, och fler och fler kvinnor antar den utmaningen. Herregud, vad har jag gett mig in på? Finns det nåt jobb på Pressbyrån?

I går på Skolfront togs frågan upp om rektors uppdrag. Och rektor Helena från Ösbyskolan med 16 års erfarenhet sa nästan lika dant. Det är ett komplext uppdrag, med allt som ska göras: eleverna måluppfyllelse är det yttersta ansvaret, sedan kommer personalfrågor och ärenden, fortbildning och konferensplanering, EVK och andra möten, budgetarbete, likabehandlingsplaner, arbetsmiljöplan, möten med elevråd och elevskyddsombud, skyddsronder, tjänstefördelning, schemaarbete, timplan och enhetsråd. Sist men inte minst: stöd till elever med särskilda behov. Listan kan fyllas på med ytterligare punkter, det tar aldrig slut.

Men varför blev jag rektor då? Jag åker långt, och det är inte särskilt bra betalt! Jo, för att jag vill påverka, förändra och göra skillnad för ungdomarna. Känna att jag kan bygga förutsättningar för att de ska lyckas. Detta jobb kan jag omöjligt göra ensam. Så jag är också beroende av ett gäng kompetenta lärare som vill jobba med ungdomarna, och som också vill förändra.

Kommer vi att kunna förändra skolan? Eller är skolan en stor tung koloss som inte kan ruckas mer? Ibland kan jag tro att det kommer nog inte att hända något på ytterligare 20 år. Intentionerna i LPO94 inspirerade rektorer att vara pedagogisk ledare, men det har inte haft genomslagskraft och de flesta av Sveriges rektorer är just nu dyra administratörer av den anledningen att det är ramarna/budgeten som styr det hela!

Men jo, jag tror att vi kommer att kunna förändra. Men det kommer att ta tid. När jag kommer in i svackor, tänker jag att: nej, nu hittar jag ett annat jobb! Men vad skulle det vara? Jag tycker att kontakten med eleverna är så viktig, att få se eleverna växa från sjuor till nior, att när de lämnar oss med sitt lilla kuvert med betygen och blommor runt halsen, då bli man varm inuti och jätteglad att man har fått vara med och påverka deras framtid! Och man undvikar just då att tänka på hur mycket mer man skulle kunna gjort...

Ambition för mig är att leda arbetet framåt i skolan. Det måste finnas autonomi i mitt arbete för att jag ska trivas. Just nu när jag är på rektorsutbildning i Uppsala, kan jag bli förtvivlad över den konflikt jag kan uppleva mellan det statliga uppdraget och kommunens ramar. Detta är en svår balansgång som jag hoppas att jag få tillfälle att diskutera mer på rektorsutbildningen med andra rektorer. Att inte få jobba med et pedagogiska ledarskapet i skolan är ödesdigert för elevernas måluppfyllelse.

Förövrigt tycker jag att vi är på gång med skolutvecklingen i Ockelbo. Många små delar och projekt bidrar till att utvecklingen sakta men säkert går framåt. Det är också roligt att få vara med och implementera nya styrdokument i skolan. Det är med skräckblandat förtjusning vi tar oss an detta arbete. Jag hoppas och tror att de nya kursplanerna kommer att ge oss en ny skjuts för framtiden!

Jag önskar oss lycka till!