Rektors ansvar som pedagogisk ledare – vems ansvar är rektorn, egentligen?

Kaliber lyfter fram i dag, 13 nov i sin satsning ”Den orättvisa skolan” i P1, att ”Rektorsbyten skapar kaos i svenska skolor.” Rektorer hoppar av sina uppdrag av olika anledningar, och ofta för att arbetsbelastningen är för hög. Med anledning av den debatt som förs på riksnivå om rektors uppdrag känner jag att det är viktigt att lyfta fram situationen för rektor, och inte för att den inte är känd, utan för att jag, som själv är rektor, känner mig beklämd av att bli uthängd som en oduglig ledare när jag vet under vilka förutsättningar jag försöker göra mitt jobb. Jag skulle vilja ha svar på: Vems ansvar är rektorn, egentligen?

Jag älskar mitt rektorsjobb! Jag är precis klar med andra året av den nya statliga rektorsutbildningen och blir än mer övertygad om att det är ett superspännande och stimulerande jobb och att jag har valt rätt! Jag vill arbeta i skolan med det pedagogiska ledarskapet, genom att stimulera till lärande och utveckling. Att skapa de bästa förutsättningar för både lärare och elever i en kommun för att eleverna ska få de bästa förutsättningar resten av sitt liv. Detta är ett hedersuppdrag och möjligen det viktigaste jobbet man kan ha i en kommun!

Jag har jobbat i snitt 50 t i veckan i tre och ett halvt år för att skapa dessa förutsättningar för elever och lärare. Problemet är att jag inte har förutsättningarna att få göra mitt jobb, något som jag delar med många andra rektorer i Sverige! När jag säger förutsättningar tänker jag på rimlighet i arbetsbelastning för att få sköta mitt huvudsakliga uppdrag, det som lyfts fram i var och varannan forskningsartikel: att rektor får bra förutsättningar för sitt pedagogiska ledarskap. Vad är då ett pedagogiskt ledarskap?

Bo Nestor, fil. dr. docent i pedagogik definierade begreppet på följande sätt 1993: "Pedagogiskt ledarskap är det inflytande en skolledare utövar i förhållande till lärarna genom olika handlingar, som syftar till att påverka dem att utveckla undervisningen i enlighet med de mål och riktlinjer som anges i läroplan och skollag.”

I Lars Svedbergs avhandling, ”Rektorsrollen – Om skolledarskapets gestaltning”, (2000) läser jag följande om vårt uppdrag: I det nya mål- och resultatstyrda systemet skall rektor som chef och pedagogisk ledare utmana en månghundraårig undervisningspraktik och ….göra skolskutan mer styr- och manövrerbar i enlighet med läroplanens mål.”

Svedberg lyfter också fram i avhandlingen de dilemman som en rektor står inför i sitt uppdrag. Ett dilemma är inte ett problem som kan lösas, utan ett tillstånd av en osäker situation med olika alternativa lösningar. I spänningen mellan det statliga och det kommunala uppdraget förväntas jag visa lojalitet uppåt mot min uppdragsgivare(kommunen), solidaritet inåt i organisationen mot min personal, trohet utåt mot våra brukare, eleverna och deras vårdnadshavare, och samtidigt vara sann mot mig själv och känna en inre övertygelse om att det jag gör är rätt!

I Skolinspektionens (SI) rapport 2010:15, ”Rektors ledarskap - en granskning av hur rektor leder skolans arbete mot ökad måluppfyllelse”, läser jag att många rektorer känner sig lämnade av huvudmannen, att det saknas såväl administrativt stöd som stöd i form av nätverk, kompetensutveckling och samtalsstöd. Detta tror jag kännetecknar situationen för ganska många av oss. Det ser givetvis olika ut i olika kommuner, beroende vad det är för typ av organisation, men i stort sätt tror jag att det administrativa stödet på personal-, ekonomi, och arbetsmiljösidan är bristande för många av mina kollegor ute i landet.

Det skrivs jättemycket om hur viktig rektor är för skolans utveckling och SI skriver i sin rapport 2010:15 att det bästa sättet att stödja rektor i sitt ledarskap är att låta rektor fokusera på det statliga uppdraget, så att rektor motiveras att själv ta beslut utifrån utvecklingsbehov på den egna skolan, i förhållande till styrdokumentens krav.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL publicerade 2010 rapporten ” Konsten att nå resultat – erfarenheter från framgångsrika skolkommuner”. Rapportens slutsatser visar att framgångsrika skolkommuner har ett ledarskap som:
• på politisk nivå präglas av att politiken tar ansvar för resultaten, ställer rätt frågor, inte ändrar mål och strategier för ofta och att det finns en tydlig rollfördelning samt ett förtroende mellan politiker och tjänstemän
• på förvaltningsnivå präglas av en aktiv förvaltningschef som arbetar för att skapa förutsättningar för rektorerna att leda verksamheten, ett gott samarbetsklimat samt följer upp resultaten,
• på rektorsnivå präglas av rektorer som tar och vill ta ett pedagogiskt ledarskap och fokuserar på läroplansuppdraget. Utmärkande är också ett dynamiskt samarbete i rektorsgruppen och att rektorerna involveras i och tar ett gemensamt ansvar för helheten när det gäller skolverksamheten i kommunen.


Just nu får många av landets rektorer i Skolinspektionens olika granskningar klä skott för att politiken inte tar ansvar för skolan ut ifrån det uppdrag vi har, eller för att de inte har kunskap om vilka faktorer som gör skolan framgångsrik! Okunskap? Det tror jag inte. Det skrivs ju jättemycket om vårt viktiga uppdrag.

Vidare visar SI-rapporten att ett fåtal rektorer besöker undervisningen i syfte att få underlag för pedagogiska diskussioner, samtidigt som forskning och utredning visar på att rektorers besök i undervisningssituationen stimulerar lärarna i sin utveckling. Här lyfts även fram att betoningen på att rektor ska vara pedagogisk ledare är så stark att vi rektorer blir osäkra på vad det faktisk innebär i vår praktiska vardag. Vad innebär det då, egentligen, att vara pedagogisk ledare?

Det yttersta målet är att eleverna ska nå våra nationella kunskapsmål i enlighet med Lgr11. Min tolkning tangerar Bo Nestors definition på pedagogiskt ledarskap: Korfattat kan jag beskriva det så här: Jag måste veta vad som försiggår i skolan för att kunna leda arbetet. Jag måste förstå vad pedagogen förstår av sitt uppdrag (gemensam förståelse av kartan/ läroplanen/skollag) för att jag ska kunna, när jag kommer ut i praktiken, se om kartan stämmer med verkligheten. Om den gör det, och det ger goda resultat, bör jag skapa förutsättningar för att pedagogen får sprida sina goda erfarenheter av sitt arbete till kollegor. Att arbeta med kollegial spegling är en annan framgångsfaktor för att utveckla arbetet med metoder och undervisning i skolpraktiken. Om kartan inte stämmer med verkligheten måste jag vidta de åtgärder som behövs för att pedagogen utvecklar den förståelse för uppdraget som behövs för att kunna leda arbetet i enlighet med de styrdokument som ger oss riktning i arbetet.

Skolverkets senaste Lägesbeskrivning 2011, lyfter också fram vikten av att stärka rektors roll som pedagogisk ledare: Rektorer har en viktig roll att organisera och driva på det pedagogiska arbetet på skolan. Två viktiga delar är det systematiska kvalitetsarbetet och utvecklingen av undervisningen på skolorna. Men på många skolor har rektorerna inte tid över till detta arbete. Därför måste de få mer stöd, till exempel genom den statliga rektorsutbildningen och rektorslyftet.

Rektorsutbildningen är obligatorisk för anställda efter mars 2009 och det rekommenderas i utbildningen att man får 20 % nersättning i tjänst för att studera. Det är en fantastisk och krävande utbildning. Mycket av utbildningen bygger på kollegialt erfarenhetsutbyte och det är otroligt stimulerande. Jag har inte fått nersättning i tid för att genomföra denna utbildning och gör det mesta av den på min fritid, något jag tror jag delar med många av mina kollegor i landet. Utbildningen är som SI påpekar ett stöd i arbetet som rektor, men när man inte får förutsättningar att arbeta som pedagogisk ledare, skapar den också frustration. Hur ska jag kunna leva upp till denna komplexa roll? Rektorslyftet, ger det nersättning i tid liknande Lärarlyftet? Vi som skolledare skulle aldrig få igenom att våra pedagoger läser en utbildning på fritiden, inte ens på förtroendetiden!

SI lyfter vidare fram i rapport 2010:15 att huvudmannens ansvar att i samspel med rektorerna bidra till utvecklingen av en förnyad ledarprofil, behöver aktualiseras så att rektor inte känner sig lämnad att leva upp till en omöjlig ledarroll. Vem ansvarar för ett sådant initiativ?

Hur ska vi få Sveriges skolresultat att bli bättre när en av de viktigaste faktorerna för framgångsrik skolutveckling springer runt och ”släcker bränder” i vardagspraktiken?

Nya skollagen är tydlig och bra, men ger oss också mer administrativa dokumentationsrutiner i form av beslut som ska skrivas och dokumenteras med besvärshänvisning just för att elevernas vårdnadshavare ska få veta att det finns möjlighet att överklaga. Det är mycket administration och även Arbetsmiljöverket har lyft fram vårt svåra uppdrag. I rapporten ”Hög arbetsbelastning för rektorer påverkar hela skolans arbetsmiljöarbete” som publicerades i februari i år, framkommer att rektorerna ansvarar inte bara för den pedagogiska utvecklingen på skolan, utan också för ekonomi, personal och andras arbetsmiljö. Många rektorer uppger att de i arbetet styrs alltför mycket av ekonomi och administration. Pernilla Niia, biträdande distriktschef vid Arbetsmiljöverket säger att om arbetsbördan är för stor, har man små möjligheter att leva upp till alla krav. Då är risken för ohälsa överhängande. Rektorn är en nyckelperson i skolan som behöver resurser och stödfunktioner för att klara av alla sina arbetsuppgifter.

Hur jobbar våra fackliga företrädare för att initiativ tas till bättre förutsättningar för oss rektorer när det gäller ovanstående rapport från Arbetsmiljöverket?

SI avslutar sin rapport från förra året (2010:15) med en lista på 13 faktorer som är viktiga att förhålla sig till i sitt ledarskap:
• Rektor är tydlig, demokratisk, lärande och kommunikativ, samt fokuserar på såväl skolans sociala mål som kunskapsmålen.
• Rektor tar ansvar för både skolans struktur och kultur i syfte att bidra till högre grad av måluppfyllelse.
• Rektor är som person bärare av en utvecklingsidé och kommunicerar den i olika sammanhang både internt och externt.
• Rektorn deltar i diskussioner om vad som genererar framgångsrik undervisning och analyserar samband mellan undervisningsmönster och utveckling av kunskapsresultat.
• Rektor är kunnig och kompetent och åtnjuter lärarnas förtroende.
• Rektor gör besök i den dagliga undervisningen och ger återkoppling och bekräftelse till lärarna.
• Rektor engagerar sig i skolans kärnprocesser, undervisning och lärande, och uttrycker höga förväntningar på elevernas resultat.
• Rektor har en ledarstrategi som fokuserar på att skapa en kultur med normer och värderingar som stimulerar och inspirerar medarbetarna till tydligare engagemang och vilja att utveckla sin kompetens.
• Rektor använder kompetensutveckling som en hävstång i skolans förbättringsarbete.
• Rektor och lärare har i sin kommunikation fokus på mål och lärande, rektor involverar också medarbetarna och ger förutsättningar för delaktighet och inflytande.
• Rektor fördelar ansvar och befogenheter till arbetslag och team.
• Rektor tar ansvar för samverkan med andra skolor och ser skolsystemet som en helhet där den egna skolan är en del.
• Skolans ledarskap och förbättringsarbete präglas av såväl långsiktighet och uthållighet som delaktighet och inflytande, samt öppenhet, och samverkan. Förbättringsarbetet ställs i relation till resultat, övergripande mål och visioner med skolverksamheten.

I Kaliber uttalade sig SI:s generaldirektör Ann-Marie Begler att täta chefsbyten får konsekvenser för verksamheten i skolan. Vidare sa hon att rektorsjobbet är inget ”Quick-fix” jobb!? Frågan är vilka förutsättningar får oss att vilja stanna kvar och utveckla skolan utifrån detta tvådelade uppdrag?

Inom olika sektorer görs det ibland stora förändringar i organisationen och vi kan läsa genom media att personalen tycker att det är tungt, och de lyfter fram att de kanske har varit med om tre organisationsförändringar på 10 år. I ledarskapslitteraturen kan vi läsa att det är tufft med organisationsförändringar. Det kan vi i skolan skriva under på. Det som många kanske inte tänker på är att vi i skolan varje år genomgår en organisationsförändring. Varje år slutar ett antal elever som vi har byggt upp en relation med under ett antal år och varje år kommer det nya elever. Om antalet elever som lämnar oss är flera än de elever som kommer till oss, kan det också innebära att vi får avsluta personal. Allt detta får konsekvenser för skolans organisation och personal. Vi har förändring som tillstånd. Så varje år ska minst de tretton punkterna genomföras i verksamheten. Varje år ska vårt systematiska kvalitetsarbete leda till en utvecklande rapport som genom utvärdering och genomlysning har gett oss en ny riktning inför nästa år. Är det ytliga rapporter om verksamheten vi ska göra eller är det verklighetsbaserade aktuella djupdykningar som beskriver verksamheten vi ska ha?

På min rektorsutbildning får jag veta att det är det statliga uppdraget som ska väga tyngst. Och det ska det ju göra. Ingen kan väl begära att jag ska begå lagbrott i mitt uppdrag?

Är det ett systemfel mellan det statliga och det kommunala uppdraget? Eller är det helt enkelt ett alldeles för omöjligt uppdrag? Vems ansvar är rektorn i korselden mellan det statliga och kommunala uppdraget? Och vem tar initiativet för att utreda detta?

By the way, mina verksamheter har nyss blivit granskade av SI och jag är fullständig sågad som pedagogisk ledare!

Jag är rektor för
Perslundaskolan 7-9
Komvux/SFI
Gymnasieskolan IM/IA

Tuff period i sällskap med Skolinspektionen

Nu är den över, skolinspektionen, i alla fall den fysiska. Nu är den på gång, den delen av inspektionen som ger det mesta av den psykiska belastningen vid inspektion. Det handlar om när rapporterna i sin slutversion kommer ut och ligger där, texten, svart på vitt! Jag har fått första rapporten om Vuxenutbildningen.

Det har varit en spännande resa, men ack så tufft när beslut ligger och man helt enkelt blir sågad som pedagogisk ledare. Nu är det ju så att jag vet ju vad som ligger bakom alla bedömningspunkter, och det är ju bra för mig, men min personal som också blir bedömd, har ju inte i samma utsträckning blivit intervjuad av inspektörerna. De har verkligen gjort sitt bästa.

Pressen är ju alltid lika intresserad av att få grotta lite i eländet, så det har ju blivit någon artikel. I dagens GD finns det en nyanserad artikel eftersom de fick tag i både mig och nämndens ordförande och i AB är det en artkel baserad endast på de första fyra sidorna i beslutet. Men där ska vi ha ett möte med reportern. Det är bra, att det går att få prata och förtydliga.

Inspektörerna lyfter i rapporterna enbart det som avviker från våra styrdokument. Som när man är till bilbesiktningen. De skriver ju inte att de tycker att jag har en snygg rattmuff eller att bilen är ren inuti. Nää, i rapporten står det som strider mot gällande regler för en bil. Så att Skolinspektionen sa att vi har många goda pedagoger, och att vi ligger i framkant när det gäller att ta till oss ny forskning, det skriver dom inte i rapporten. Det får vi leva med!

I rektorsrollen ligger även att ta obekväma beslut. Det är inte alltid enkelt, och dilemmat är att det som kan komma ut som orsak till något beslut inte alls stämmer med verkligheten. Även om folk är upprörda, går det ju inte som rektor att gå ut och berätta de verkliga orsakerna som ligger bakom. Detta kan leda till mycket missförstånd. Men det är detta som är ledarskapets villkor. Med facit i hand ser jag ofta att ibland ofrivilliga förändringar blir väldigt bra för alla parter till slut. Ibland är man oförmögen att ta beslut om förändring på ett ”normalt” sätt.

Nu är det helg, det är strålande väder, jag skriver på mitt examensarbete i rektorsutbildningen som ska lämnas in i 80 % färdigt tillstånd på måndag. Det finns hopp om livet!

Ha det gott och tänk på att om du inte vet var du ska, kommer du att hamna någon annan stans!

Kurslitteratur eller glassiga modemagasin?

Jag är i konflikt! Med mig själv. Som prenumerant på ett antal tidningar som dimper in genom springan i dörren, blir jag ibland frustrerad.

I min rektorsroll så läser jag nu de sista poängen i kursen mål och resultatstyrning vid Rektorsutbildningen i Uppsala. Detta är andra året av tre och det är mängder av litteratur som ska plöjas igenom, det är mycket tankearbete och reflexion på praktiken som ska till innan man får något ner på papperet. Förutom detta har jag ett stort intresse för forskningsrapporter och övrig facklitteratur som hör rektorsjobbet till att hålla reda på. Det är så mycket jag vill läsa ibland, så att jag skulle kunna ta en vecka på hemmaplan och bara läsa och läsa.

Läsandet och ”forskandet” omkring uppdraget kickar i gång mig och det är på det viset jag hittar vägar i utvecklingsarbetet, inspiration till nya tankar och idéer. Hur gör andra? Vad har forskningen kommit fram till? Ingen spaning, ingen aning, är det någon som har sagt en gång..

Man skulle ju kunna tro att rektorsjobbet är enbart 40 timmar i veckan på plats bakom skrivbordet .. :), riktig så förhåller det sig inte för landets rektorer oavsett i vilken verksamhet man befinner sig kan jag tryggt påstå. Jag tror nog att det är det mest kompläxa uppdrag man kan ha.
Det finns ständigt ett flöde av arbete som man inte hinner på dagarna eftersom stor del av veckan går åt till möten. Jag gör mycket jobb på hemmaplan. Och det är ju fantastiskt att det går att göra det med hjälp av våra tekniska hjälpmedel. Dessutom är det skönt att få vara i fred från bruset om man ska skriva och formulera dig i olika rapporter och sammanställningar. MEN just nu har det känts som att jag inte har något privatliv ett tag och det är ju inte bra i längden.

Det är just i detta jag är i konflikt med mig själv!
Senaste tre nummer av min hälsa och träningstidning ligger olästa. Två nummer av min modemagasinsfavorit ligger halvlästa och nyss damp det ner ett nytt. Det finns två rapporter från Skolverket om analys av betyg som jag hemskt gärna vill läsa NU eftersom jag är mitt i arbetet med kvalitetsredovisningarna för både komvux och Perslundaskolan. Dessutom har jag en helt ny bok av Christian Lundahl som handlar om summativ och formativ bedömning i skolan. Den är jag JÄTTESUGEN på att läsa snarast, det är ett spännande område som det skrivs jättemycket om för tillfälle, särskilt med tanke på att vi nu i höst har gått in i ett helt nytt betygssystem. Sist men inte minst: Jag har litteratur till rektorsutbildningen som jag bör läsa SNARAST eftersom jag ska skriva ihop 80% av mitt ex arbete före mitten på oktober.

Vad ska jag prioritera? Denna känsla har jag ofta och jag kan inte koncentrera mig på nåt av det ovannämnde överhuvudtaget.

Jo, då tar jag bara och sätter mig i soffan, bullar upp ett gäng kuddar och tar till exempel mitt nya fina glassiga modemagasin som till stor del består av reklam (vem bryr sig bara det är vackert?) och bläddrar igenom, sedan läser jag en och annan artikel, och det bästa är att jag känner mig påfylld och med ny energi på en gång.

Sedan går det som en dans att titta på Skolverkets rapport om analys av betyg, eller att läsa om skolutecklingens många ansikten!

Koppla av med ett glassigt magasin ibland du också!

PIM sala bim....

jo, det är rätt stavat. Jag går en PIM kurs - Praktisk It och Medieteknik. Det är en kurs för att öka sin kompetens inom just it och medieteknik. Just nu håller jag på med examinationsuppgiften. Det skulle jag ha gjort i våras, men det blev inte då och vi fick lite respit-tid och på torsdag är det dags att redovisa för examinatorn. Jag ska göra en presentation med bild, ljud (musik och tal) och just nu vet jag inte hur jag ska få i hop den. Egentligen ska jag göra en visionär presentation med min personal som målgrupp. Men jag har inte tillräckligt med underlag för det, så jag har besätmt mig för att göra en presentation av min lilla tur över vidden mellan Flöyen och Ulriken, två av Bergens sju berg. Jag gick denna tur tillsammans med min systerdotter den 23 juli, dagen efter Utöya.

Jag ger mig nu in i skapandets värld för några timmar!
Wish me luck!

Svamlandets ädla konst!

Nu är vi i gång i skolan och alla ens planeringar och instruktioner ska sättas ut i livet. Då kommer vi in på tydlighetens ädla konst. Hur tydlig kan man vara egentligen? Kommunikation och information är hur enkelt osm helst eller hur svårt som helst! Och vore det inte enkelt om alla tänkte som jag? Men så är ju inte fallet.

Jag har jobbat med tjänstefördelningen för lärarna åtskilliga timmar, och för mig är det glasklart. Nu sitter schemagruppen och river sitt hår för att de inte förstår vad jag menar. Jag har skickat ut ett antal mail om än det ena än det andra. Hur komer detta att förstås och tolkas? ja inte är det utifrån min ryggsäck och mina erfarenheter. Jag har läst en liten skrift som följer med tidningen Chef. Den heter Så blir du tydlig som chef - Allt om tydlig kommunikation och medarbetarnas reaktioner! Där läser jag om svamlandets ädla konst och att det är en tunn gräns mellan tydlighet och otydlighet, att det kan vara bra att balansera på rätt sida.

Jag tror att min personal uppfattar mig som en som tar beslut - och i bland för snabba beslut. Men någon stans i min hjärna tycker jag själv att det är bra med snabba beslut, men det är ju i min hjärna. Många människor som är mer analytisk än jag, kan tycka att det behövs lite mer tanke bakom besluten. Och jag kan hålla med om det! Jag borde i bland tänka lite mer omkring vissa beslut. Jag ska tänka på alla goda råd i denna lilla skrift och leva som jag lär och bli lite bättre på tydlighet, det ska vara ett av mina mål i framtiden. Jag ser oftast målet/budskapet tydligt framför mig, med det hjälper lite om jag inte får med mig min kära personal. Därför kommer jag att vara rätt så tjatig i mitt mål att förtydliga och påminna om målet/budskapet. Jag ska vara övertydlig med uppdrag, förväntningar, tidplaner, uppföljning och återkopplingar!

Vad man använder för ord och meningar i budskap som man kommunicerar ut genom informationsblad/veckobrev/mail till olika mottagare, kan också ha stor betydelse.
Jag är jätteförtjust i denna lilla dikt av Alf Henriksson:
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje till livets slut
Det kan uppväcka obehag livet ut
Ja det kan påverka livet på jorden
Så slarva inte med orden

Det gäller också här att behärska svamlandets ädla konst. Om man känner sig osäker borde man ta hjälp av en kollega eller någon annan man litar på. Om man väljer fel ord, eller "slarvar med orden", kan det i bland få förödande följder.

Tydlighet föder tydlighet = bra kommunikation!

Vardagen har kommit ikapp mig ;)

Nu är det full fart igen! I dag började flera stycken på kontoret och det blev både trevliga fikastundar och en riktig lunchbreak! Det behövs!
Lärarnas årsprogram avseende implementering av Lgr11 och vår viktiga synvända är nu i box och vi skickar ut allt i dagarna! Alla lärare börjar på torsdag. En skola är ingen skola före eleverna kommer! Vi längtar efter dom, och den 22 augusti kan vi hälsa våra nya sjuor välkommen och åttor och nior välkommen tillbaka!
Det ska bli så roligt att jobba med utveckling av verksamheten i höst, att se hur lärarna blir riktigt upplyfta av att ha något nytt för ögonen!
Två nya lärare har vi med oss i teamet i år, en i matte och en i spanska! Jag önskar Matts och Jesus välkommen till oss och lycka till med arbetet i arbetslaget!

Just nu är det mycket som händer i världen som ger oss gungfly och vi blir oroliga.
Det är ekonomisk kris i USA vilket ger synergieffekter på oss alla på olika vis.
Hungersnöden i Afrika är frustrerande. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Läs läraren Ann-Marie Körlings blogg om vad du kan göra för att hjälpa!
Utöya har inte släppt, i söndags var det en dokumentär om händelserna på tv….och jag kan berätta att några affärer i KIWI kedjan i Norge vill inte ha tidningarna i tidningsställen vänt utåt i butiken om ”personen som vi inte ska benämna” är på framsiden. Det är bra! vi ska inte ge mördaren ett ansikte utåt! Tydligen är det han är mest intresserad av.


Ja, det är en omtumlande tid vi lever i. det jag önskar nu är att det blir ett sjuhejdundrades fantastiskt år på Perslundaskolan, för eleverna, för oss personal och för skolan! Utredningen om Ockelbos skolorganisation ska sjösättas nu i höst. Denna utredning är en förutsättning innan det blir beslut om rust av våra lokaler som är i extremt dåligt skick! Vi har mycket som är bra: personalen, maten och en positiv kämparanda, men vi kan inte skylta med ändamålsenliga lokaler. Jag blir ledsen varje gång jag går ner i källaren och ser pojk- och tjejtoaletterna. En del kritiska röster har jag hört ang att det har tagits in en utomstående konsult för utredningsuppdraget. Själv tycker jag det är bra! Jag var med i den förra omgången, då politikerna sa nej till vårt förslag. Det var ledsamt. Men nu tar vi nya tag! Jag tänker på SAS-Jan Carlzon och vad han har skrivit i sin ledarskapsbok ”Riv pyramiderna” (s.133) ang konsulter: "Jag kan inte tycka annat än att det är klokt och ansvarsfullt att ta ombord en lots när man ger sig in i nya och riskabla farvatten!"

Nu kastar vi loss inför nästa läsår!

Att leva eller att dö....

...det var frågan för många ungdomar som vistades på Utöya utanför Oslo den 22 juli i år. Att göra rätt val i rätt ögonblick, kan ha haft betydelse för dom som överlevde massakren på Utöya. En av dom som var med på Utöya, Prableen Kaur, skriver i sin blogg om sina upplevelser av det som skedde, nästan minut för minut, och mina tårar trillar. Det är helt ofattligt att detta kan ske. I mitt lille land... Jag känner stor sorg och mitt varmaste deltagande till de som var utsatta och inblandade under denna ödesdigra fredag. Jag känner mig också stolt över att Norge reser sig i en gemensam kamp för demokrati och frihet.

Jag är tillbaka i skolan i dag efter fem veckors semester. Jag är mycket berörd! Jag var i Bergen under attentaten och mina tankar gick till mina barn, både mina bilogiska och till "mina" elever på skolan, många av ungdomarna på ön var inte äldre än 14 år, och tankarna vandrade till andra dåd, då särskilt skolskjutningarna som har varit aktuella senare åren. Hur kan vi påvärka och tänka till när vi organiserar oss i skolan? Vad kan vi göra för att detta inte ska hända hos oss? Everyone cant do evrything, but everyone can do something!

Vi måste ta oss mer tid med våra ungdomar! I vår iver efter att vara effektiva, spar vi in på tid, tid som är viktig för att kunna prata med ungdomarna, kunna sätta sig ner i korridorerna och ha en dialog om det som upptar ungdomarna i nuet! Detta att kunna ta sig tid och prata, upplever jag är det viktigaste för demokratins utveckling, för ungdomarans uppfattningar om samhället. Vi vuxna måste lyssna på dom, bemöta deras tankar, reflextioner och farhågor, inför det som kommer, vuxen livet och det att vara en världsmedborgare. Vi har inte svar på allt, men det är vår skyldighet att SE ALLA, i allafall måste alla av oss se någon varje dag!

Vårt kunskapsuppdrag i skolan handlar om detta! Det är jätteviktigt ur många olika perspektiv! Vår skola vilar på demokratisk grund: "Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande." Utdrag av portalparagrafen i vår nya läroplan LGR11.

Fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande uppstår genom samtal! Jag uppmanar alla som jobbar i skolan att stanna upp varje dag, att tänka: Såg jag någon i dag? Pratade jag med någon elev i dag om något som upptog han/henne? har jag pratat med en kollega om hur han eller hon mår?

Vi måste stanna till och bry oss om varandra - varje dag!

Här kommer Björn Eidsvågs text Eg ser som han sjöng på konserten i Oslo domkirke den 30 juli. Den är på nynorsk, hoppas att ni förstår innebörden.

Eg ser at du e trött,
men eg kan ikkje gå
alle skritta for deg.
Du må gå de sjöl.
Men eg vil gå de med deg.
Eg vil gå de med deg.

Eg ser du har det vondt,
men eg kan ikkje grina alle
tårene for deg.
Du må grina de sjöl,
men eg vil grina med deg.
Eg vil grina med deg.

Eg ser du vil gi opp,
men eg kan ikkje leva
livet for deg.
Du må leva det sjöl.
Men eg vil leva med deg.
Eg vil leva med deg.

Eg ser at du e redd,
men eg kan ikkje gå i döden for deg.
Du må smaka han sjöl,
men eg gjer död til liv for deg,
eg gjer död til liv for deg.
eg gjer död til liv for deg.

Eg har gjort död til liv for deg.
Eg har gjort död til liv for deg.

Låt oss vara rädda om varandra!

Ockelbo - en skola!

I dag har vi haft andra stora gemensamma satsningen på implementering av vår nya läroplan Lgr 11. Jag tycker att det känns såå roligt och jag upplvede att våra pedagoger i kommunen är verkligt på hugget! Att vi får nya styrdokument är ett gyllene tillfälle att tillsammans ta krafttag! Vi har också dragit i gång arbetet med att göra en synvända i hela förhållningsättet till skolan! På alla nivåer - från Nämnd till klassrum! Vi ska vända på varje sten för att få ett bra utgångsläge för våra elever att få full pott och gå vidare till nya untmaningar, stärkt både kunskapsmässigt och som person när han/hon lämnar vår skola!

Bra jobbat alla pedagoer och rektorer i dag!

Nu kör vi!

här är en bra blogg att följa för reflektioner och synpunkter från annan pedagog:
http://korlingsord.se

Skola och SJ i kris?

Jag sitter på tåget till Uppsala på väg till RUT – Rektorsutbildningen. Jag tar min vana trogen tidningen KUPÉ och börjar bläddra i den. Det är en utomordentlig bra tidning som jag tycker har utvecklats de senaste 10 åren från att ha varit en liten reklambilaga till att vara ett hett magasin som tar upp allsköns saker som ligger i tiden.

Detta nummer av tidningen har Henrik Dorsin på sin framsida – just nu i ropet som snåla Ove i Solsidan. Jag börjar bläddra i tidningen och fastnar för ledaren av Claes Salomonsson, chefsredaktör på Kupé. Han och jag har något gemensamt. Han berättar att när han talar om för folk att han jobbar på SJ, får han alltid någon historia om en resa personen har gjort eller en upplevelse omkring SJ. Alla har en relation till SJ. Precis så har vi det som jobbar i skolan. Alla har en relation till skolan, oftast handlar historierna om personens personliga upplevelser som elev, ibland kan det vara som förälder. Inte sällan har man vikarierat i skolan och tänkt: aldrig lärare.

Jag tycker att detta är jättespännande. Alla har en tanke om skolan. Till dagens RUT seminarier har vi fått läsa boken Bedömning i och av skolan – praktik, principer, politik som Christian Lundahl och Maria Folke-Fichtelius är redaktörer för. En mycket spännande samling inlägg i den heta bedömningsdebatten. Bedömning av vad? Elevers kunskaper, skolans lyckande eller misslyckande, politikens kamp för att få fram sina ideologiska idéer. Och på vilka sätt har detta skett? Det som har fastnat hos mig är kapitlet om att skapa kris i skolan av Åsa Avdic, som handlar om hur man på politisk nivå kan tolka eller helt enkelt strunta i att tolka statistik och använda den samma för att måla upp en bild av Sveriges skola som en plantskola för huliganer med dålig kunskapsnivå. Det är precis det Jan Björklund har gjort under 2000-talet, trots att i Folkpartiets egen information Kris i skolan? Folkpartiet informerar 1989 s 3 lyfter fram följande: Om man tillräckligt många gånger säger att den svenska skolan är i kris, finns det en risk att människorna i systemet börjar tro att det är sant, även om deras egen vardagssituation är ganska bra. Därför bör man vara rädd om orden. Att Björklund som minister tolkar utifrån antagelser och gissningar är under all kritik.

Jag tycker vi ska ha en öppen skoldebatt där vi granskar våra metoder och vår verksamhet för elevernas måluppfyllelse. Som professionell ska granskningen vila på den verklighet vi lever i och inte på antagelser och gissningar utifrån internationell/nationell statistik. ska vi använda statistiken, behöver vi också veta vad som ligger bakom, vilka faktorer som ligger till grund för den. Det bör vi som professionella i verksamheten tänka på. Hoppas Björklund har kompetensutvecklat sig inom området för denna mandatperiod och inför ny internationell statistik. Men han borde väl ha personal på departementet som skötte detta åt sig?

Att alla har åsikter om skolan gör att det finns alltid något att samtala om, med både unga och äldre. Och så är det med SJ också. Alla har vi åkt tåg.

Skolan är samhället hjärta och de som jobbar där gör ett fantastiskt jobb. Men tyvärr har vi inte en skola som är för alla. Där du, Björklund, har du en nöt att knäcka!