Skolutvecklingsarbete på gång ur ett rektorsperspektiv.

”Jag älskar konstitutionell rätt”, sa Anna-Sara Lind när hon spatserade stramt fram och tillbaka framför tavlan med händerna på ryggen. Hon skulle hålla en föreläsning i ämnet för oss rektorer i rektorsprogrammet våren 2010. ”Vilken underbart engagerad kvinna”, tänkte jag då! Det var klart och tydligt att hon hade valt rätt bana i livet.
Jag känner mig också på rätt plats i livet efter pit-stops i resebranschen och utbildning till yrkeslärare inom textil och design. Och jag älskar det pedagogiska ledarskapet! Bara utmaningen i orden pedagogiskt ledarskap kan sätta i gång mig! Vad menas med detta begrepp och hur ska vi utveckla rektors uppdrag så att det är möjligt att ägna tiden till denna så viktiga del i uppdraget som rektor, har jag tänkt hur många gånger som helst under de senaste åren. Det är mycket som ryms inom detta förhållandevis gamla begrepp som myntades första gången i 1946 års Skolkommission: ”Rektors viktigaste uppgift bör vara att leda det pedagogiska arbetet.” Det ryms olika definitioner, det ryms förväntningar och det ryms en hel del frustration.
Definitionen på det pedagogiska ledarskapet är många och de flesta av våra aktiva skolforskare, både inom Sverige och utomlands, har sina definitioner på hur detta ledarskap ska föra skolan framåt mot högre måluppfyllelse. Lite generellt sagt råder det olika uppfattningar om vad det pedagogiska ledarskapet handlar om: om hur vi rektorer hanterar vårt frirum, om hur vi stimulerar till lärarnas utveckling eller om huruvida vi ska besöka klassrummen eller inte.

Den bild som jag hade med mig när jag kom in i skolans värld för ett antal år sedan hade jag erövrat efter att ha läst mycket litteratur om rektors arbete och pedagogiska ledarskap. Som beteendevetare med inriktning på personalutveckling hade jag en ganska tydlig bild av vad mitt rektorsuppdrag i huvudsak skulle bestå av. Min devis var ”trivs lärarna, trivs barnen!”
Mitt första år som rektor handlade mest om att lyssna in och spana, samtidigt som mina förväntningar grusades då jag upptäckte att uppdraget inte i huvudsak var det jag hade bildat mig en uppfattning om och valt yrkesbana efter, utan ett i huvudsak elev-, personal- och ekonomi administrativt arbete med stora delar arbetsmiljö och rehab-ärenden. Jag var förundrad över hur lite stödfunktioner som fanns runt om oss rektorer för att kunna utföra det pedagogiska uppdraget som jag tolkar är kärnan i en rektors vardag. När det gäller stödfunktioner och uppdragets karaktär, kan man nog dra slutsatsen att det är den lilla kommunens dilemma att man får sitta på oerhört många stolar, det positiva är att man blir rätt så allmänbildad också!

Jag höll på att gå i bitar de första åren. I ledningsgruppen pratade vi om att det behövdes göras ett stort utvecklingsarbete i hela kommunen, vi hade beslutat att vi, på lärarnas uppdrag, skulle besöka lektioner, vi skulle utveckla vårt kvalitetsarbete. Men vi rektorer drunknade i administration, och det kändes som att det var brandsläckning i alla lägen, och vi kom inte framåt i det strategiska arbetet. Efter att ha hamnat i de många mätningar som görs som en av Sveriges sämsta skolkommuner ht 2010, kända jag att nu måste vi göra något! Men hur? Efter en inspirationsträff med Essunga kommun där vi fick höra om deras synvända, och som just då låg i täten av kommunerna i olika mätningar, fick vi ett uppdrag av vår nämnd att öka måluppfyllelsen på alla nivåer. Men var i låg problematiken i våra skolor? Vad är det vi gör? Eller som Scherp säger: varför blir det som det blir, när vi gör som vi gör? Jag upplevde att man "sparkade neråt" och ingen tog kontakt med varandra. I en liten kommun med sju skolenheter där det fanns som mest 20 elever i byskolorna, kändes det som en katastrof att vi inte hade mer samverkan mellan pedagogerna. Det jag såg var att vi måste ha en modell som samlar oss omkring uppdraget i kommunen. Jag lyfte behovet av att se skolan som en skola, och vi myntade begreppet Ockelbo - en skola! Vi insåg behovet av att se vårt arbete med barn och elever mer i ett 0-16 års perspektiv, och inom skolan i ett 6-16 års perspektiv.
Det andra som jag upplevde att vi saknade var en gemensam plattform att bygga vårt arbete på inom skolan, en vision för vår gemensamma idé för skolutveckling i kommunen. När jag började mitt arbete i kommunen, lyfte jag tanken på en långsiktig vision, både med min personal och med min chef. Just då pågick ett intensivt arbete i kommunen att sjösätta en stor vision för alla kommunens förvaltningar, så jag fick lugna mig lite.
Jag sökte mycket i litteraturen efter arbetsätt som involverar personalen naturligt i arbetet, att skolutvecklingen ska pågå på golvet, i lärarnas vardag. En metod som vilar på ett humanistiskt perspektiv där varje deltagare har sin givna roll och ska känna sig delaktig som en kugge i ett hjul, en metod som handlar om att väcka ett engagemang och som inte är en kontroll och inspektionskultur, utan mer ett arbetsätt som lyfter och utvecklar, stödjer och pushar i alla led. Det krav som lärarna ställer på mig i form av ledare (tydlighet, veta målet, ha framförhållning) ska eleverna kunde ställa på sina lärare.
Jag fick i grundskoletidningen läsa en artikel av Hans-Åke Scherp om hur man skulle kunna, med hjälp av en helhetsidé, arbeta utifrån begreppen arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Grunden är en helhetsidé som består av en vision och en pedagogisk verksamhetsidé som handlar om vad som leder eleverna till utveckling och lärande. Arbetsorganisationen ska ta hand om vårt dagliga arbete, hela den tekniska nivån som handlar om konkret schema, rutiner för möten, konferenser, elevhälsa mm.
Vi har haft turen att Sveriges största skolreform genom tiderna sjösattes samtidigt som vi behövde göra en reell förändring i kommunen, så vi har haft ett gynnsamt läge.
Jag började mitt utvecklings arbetet utifrån Scherps tankar med min personal på högstadiet januari 2011 och berättade för chef och kollegor hur jag tänkte och presenterade idén. Min personal hade fått börja arbeta med att vaska fram en helhetside genom att sitta och spåna i grupper om vad var och en upplevde, utifrån sina erfarenheter, leder till barns utveckling och lärande. Min chef och mina kollegor köpte mina tankar och idéer och efter ett par månader fick jag ansvar att leda utvecklingsarbetet i kommunen. Vi kopplade då på de andra skolorna och la upp en års-planering för vårt utvecklingsarbete, som hela tiden har haft två spår, implementering av nya styrdokumenten och vår synvända. I arbetet med att implementera våra nya styrdokument har vi Helena Moreau och Steve Wretman. Vår synvända är inspirerad av Essunga men ändå VÅR! Det som är viktigt för oss i detta arbete är implementering av ett inkluderande synsätt som handlar om ett professionellt bemötande och att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lära.
Nu har vi en vision och en verksamhetsidé som står för den riktning som utvecklingsarbetet ska ha framöver och som knyter an till ett bra bemötande och det inkluderande synsättet, att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lär. Särskild tyngd har lagts på att åstadkomma en skola och förskola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och verksamhetsidén speglar också de framgångsfaktorer som Hattie lyfter fram i sin forskning. Vi vill främja en formativ kultur på alla nivåer, där vi kritiskt granskar vårt arbete för att kontinuerligt kunna förnya vår verksamhet. I arbetet med vår synvända har vi Hans-Åke Scherp som processtöd i rektorsgruppen. Det har varit mycket givande.

Det har varit och är ett hårt arbete, och vissa saker får ligga lite ”på vänt” tills vi har genomfört dessa två åren. Att alla ska med på tåget har också varit ledord i processen och det har inte varit helt lätt. Att förstå fröändringsarbetet är en nöt att knäcka för många medarbetare, särskilt om man känner sig på "gungfly" och det blir många lösa trådar, och man ska hålla i sär några och koppla i hop några och därutöver få sin vardag med planering och undervisning att gå i hop. För oss på högstadiet, blev det nödvändigt att belysa detta genom två dagars arbetslagsutveckling, med syfte att tydliggöra varandras uppdrag på enheten, att vi är ett team och att våra uppdrag är beroende av varandra, och att synliggöra processerna i ett förändringsarbete, så att personalen kunde förstå att det är fullständigt normalt att känna som man gör, samt förstå att man kan vara på olika nivåer i förändringsprocessen. Till min hjälp i detta arbete använda vi Claes Jansens förändringens fyra rum. Processen genomfördes av en beteendevetare och det blev mycket skratt och nickande igenkänningssignaler. Förhoppningsvis känns det lite lättare att gå in nu i år två, men arbetsbördan är den samma, om inte lite tajtare med alla dokumentationskrav omkring elevernas kunskapsutveckling.

Nu tas det beslut om nerläggning av byskolorna den 25 november, och förmodligen kommer det att bli så. Vår kommun blöder pengar i den organisation vi har nu. Förhoppningsvis kan vi blicka framåt mot en organisation som är greppbar och med större möjlighet till likvärdighet. Vårt utvecklingsarbete kommer att fortsätta i allra högsta grad med lärgrupper och analys av LPP och elevarbeten även efter detta läsår. Det har varit en spännande resa som innehållit både förväntningar och frustration. Den är inte klar ännu, och de bestående effekterna av arbetet kanske vi inte ser före om ett par år.

Anna-Sara Lind satte spår hos mig den där vinterdagen våren 2010 och då inte för att jag är särskilt intresserad av konstitutionell rätt, utan för att hennes engagemang och brinnande intresse blev en inspiration och en påminnelse. Mitt arbeta som pedagogisk ledare handlar mycket om att inspirera mina lärare och elever till att ha lusten kvar för det de gör. Då kommer förhoppningsvis det magiska mötet mellan lärare och elev att uppstå, och det är i detta möte som lärande sker.