Nu var det länge sedan jag var in och skrev något på min lilla blogg!
Jag hade som mål i år att jag skulle blogga varje vecka! Och nu är det dags för det! Ambitionen med långa och fylliga inlägg får helt enkelt sänkas till mindre och korta utifrån vad som händer på Perslunda och Komvux. Jag läser på rektorsprogrammet och det innebär att jag är borta lite då och då i från skolan och arbetsbelastningen är hög.
Denna veckan började med att några elever hade lagt in evenemang på Facebook där man bjuder in olika att delta. De evenemang vi reagerade på handlade om ren misshandel… ”Slå NN veckan” eller ”knuffa xx dagen”. Vi ser mycket allvarligt på de konsekvenser dessa ”groupmovements” får om de sätts i verket av alla som signar upp, till exempel skulle en elev kunna få upp till 140 knuffar eller slag under en dag! Ren och skär mobbning och misshandel. På en av listorna fanns även en vuxen vilket gör mig lite fundersam. På skolan pratar vi nu med både inblandade elever och alla andra om vikten av att inte signa upp sig på dessa listor och att ta ställning emot dessa listor och inbjudningar. Även om det enbart är menat som ”bara på skoj!” får man lära sig tänka på vilka konsekvenser det kan få att göra si eller så.
Denna problematik handlar om alla sociala medier och är absolut inte enbart knuten till Facebook. För att ungdomarna ska kunna får erfarenheten av att göra konsekvensanalyser innan de lägger ut sig själv eller andra på nätet, är det inte viktigt då att vi vuxna är kritiska och ifrågasättande? Detta handlar inte om att vara negativt inställd till att sociala medier finns, utan mer att hjälpa våra ungdomar att lära sig ta ansvar för sig själv och inte hamna i problem! Vi vuxna måste föra etiska samtal med våra ungdomar och vara förebilder. De gör inte som vi säger, dom gör som vi gör!
Vi för dessa resonemang varje dag i skolan med ungdomarna, nästan varje lektion hamnar vi i skolans värld på någon typ av värdegrundsfråga. Det är vår plattform att alla ska känna sig trygga, respekterade och att alla tar ansvar för sig själv och varandra. Du vuxen som vet att saker sker på skolan, att någon blir utsatt och tror att vi inte agerar, hör av deg till mig! Jag tycker att vi alla är ansvariga för detta, även om det inte handlar om ditt barn!
Vi vill veta vad som händer och sker för att kunna agera i tid och också kunna arbeta förebyggande. Utifrån vår elevenkät som vi gjorde i våras känner sig våra elever ganska trygga! Det är dags att göra en ny nu i oktober! Hoppas på bra resultat!
Alla föräldrar är förövrigt välkomna att besöka skolan och vara med på lektioner eller i matsalen någon dag och prata och umgås med Ockelbos fina ungdomar!
tisdag 19 oktober 2010
fredag 11 juni 2010
Mitt sommartal till eleverna i Ockelbo kyrka 2010-06-09
Nu är det åter dags att sätta punkt för ett skolår – ett skolår som har präglats av både glädje och sorg för oss på skolan och i kommunen! Jag skickar en tanke till Esa och hennes familj som blev tillbakaskickade till Kosovo, och tänker på det fantastiska engagemang som elever på skolan visade när vi kämpade för att beslutet skulle ändras. Och jag tänker på unga Niklas, som så tragiskt gick bort i vinter. Livet kan sättas på sin spets när vi måste förhålla oss till händelser vi inte har kunnat påverka.
Du som är nia och lämnar oss nu, kan jag få spekulera lite? Under tiden du har gått på Perslunda har du förmodligen blivit lite klokare, lite mer mogen, lite mer självständig, fått lite mer tro på dig själv och du är förmodligen skittrött på allt i hopa. Men känn dig stolt! Du har avslutat den obligatoriska grundskolan. Det som ligger framför dig nu, att sluta högstadiet och lämna det trygga vanliga, kan nog orsaka lite pirr i magen och ge lite separationsångest. Att ge sig in i nya utmaningar är däremot stärkande, kräver en liten portion av denna klokskap, mogenhet och självständighet och du kommer att växa.
I denna internet era som vi lever i, kan man läsa rankningar och topplistor lite varstans när vi är ute och surfar. Det är högsta betygen, bästa skolan, det kan handla om snyggast och häftigast, i alla möjliga och omöjliga kategorier. Viktigt att tänka på för alla er underbara unga människor, är att du är värdefull och duger precis som du är! Detta värde handlar inte om hur du presterar, eller hur du ser ut, eller om du får bästa betygen, eller presterar bäst på idrotten, eller har fått stipendium. Ditt värde handlar om att du duger som människa precis som du är, tro på dina kvaliteter som du har inom dig, du är en unik person. Jag känner mig stolt över att ha dig som elev på skolan. Du har gjort det jättebra, och för dig som ska fortsätta i höst, så är skolan inget utan dig, vi ska kämpa på tillsammans!
I denna stund ska vi fokusera på här och nu och tänka på det som ligger framför oss – ett långt och skönt sommarlov. Jag kanske är barnslig, och har en hel del av mitt barnasinne kvar, för alltid när stressen har lagt sig, och jag känner att vi kan sätta punkt, våra hjärtan är lätta och våra sinnen är fulla av glädje, tillvaron känns ljus och då tänker jag på Mowgli och Baloo i Djungelboken och det de sjunger i texten :
Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här
Med dom orden så önskar jag er alla tack för i år och ha en skön sommar!
Du som är nia och lämnar oss nu, kan jag få spekulera lite? Under tiden du har gått på Perslunda har du förmodligen blivit lite klokare, lite mer mogen, lite mer självständig, fått lite mer tro på dig själv och du är förmodligen skittrött på allt i hopa. Men känn dig stolt! Du har avslutat den obligatoriska grundskolan. Det som ligger framför dig nu, att sluta högstadiet och lämna det trygga vanliga, kan nog orsaka lite pirr i magen och ge lite separationsångest. Att ge sig in i nya utmaningar är däremot stärkande, kräver en liten portion av denna klokskap, mogenhet och självständighet och du kommer att växa.
I denna internet era som vi lever i, kan man läsa rankningar och topplistor lite varstans när vi är ute och surfar. Det är högsta betygen, bästa skolan, det kan handla om snyggast och häftigast, i alla möjliga och omöjliga kategorier. Viktigt att tänka på för alla er underbara unga människor, är att du är värdefull och duger precis som du är! Detta värde handlar inte om hur du presterar, eller hur du ser ut, eller om du får bästa betygen, eller presterar bäst på idrotten, eller har fått stipendium. Ditt värde handlar om att du duger som människa precis som du är, tro på dina kvaliteter som du har inom dig, du är en unik person. Jag känner mig stolt över att ha dig som elev på skolan. Du har gjort det jättebra, och för dig som ska fortsätta i höst, så är skolan inget utan dig, vi ska kämpa på tillsammans!
I denna stund ska vi fokusera på här och nu och tänka på det som ligger framför oss – ett långt och skönt sommarlov. Jag kanske är barnslig, och har en hel del av mitt barnasinne kvar, för alltid när stressen har lagt sig, och jag känner att vi kan sätta punkt, våra hjärtan är lätta och våra sinnen är fulla av glädje, tillvaron känns ljus och då tänker jag på Mowgli och Baloo i Djungelboken och det de sjunger i texten :
Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här
Med dom orden så önskar jag er alla tack för i år och ha en skön sommar!
onsdag 2 juni 2010
En termin är nästan till ända!
Vi har kommet tills slutet på ett läsår. Detta läsår som jag hade så många planer för när det gäller att organisera min dagliga verklighet. Jag skulle inte boka in för många möten varje dag, jag skulle endast ha EVK på tisdagar och onsdagar, jag skulle hålla mina fredagar bokningsfria mm mm. Hur har det gått med mina goda försett?
Jo, jag har kämpat och kämpat för att upprätthålla mina goda försett, men har inte lyckats särskilt bra :).
Kalendern har varit fullproppad med möten på möten. Knappt har det funnits tid emellan, och att förbereda sig inför möten är för det mesta enbart en utopi. Under våren har jag haft kanske tre dagar på hemmaplan, detta trots att jag tänkte att jag skulle jobba hemifrån sista fredagen varje månad. Jag har dessutom börjat läsa på rektorsprogrammet i Uppsala och det kräver sin tid. Wow – jag undrar om jag är riktigt klok eller så stämmer det som min kompis sa om mig när jag var i Bergen sist – att jag går på och har energi som en duracell-kanin. Men dessa tar ju slut? Jag vill absolut inte ta slut :) Jag tycker det är roligt. Jag kickar i gång på arbete, men är det sunt att bli betecknad som en duracell-kanin?
Min vän ger mig alltid mycket att tänka på.
Tekniken kan göra en tokig, men också hjälpa till att strukturera och planera. Jag är så glad för att jag har fått en ny bärbar dator där jag alltid har tillgång till mina dokument. Detta gör det lättare att alltid kunna ”titta in på jobbet”, skriva, ha koll mera på mina göras grejer, när jag får inspiration. Det är ett bra läge när jobbet ligger lite längre bort än 2 km.
Och hur kan jag planera inför nästa år för att lyckas bättre? Blir jag en bra chef när jag är stressad?
Jag tror att orsaken till att det blir så här är att vi brinner för det vi gör, men det finns ingen anledning att brinna upp. Vi vill hela tiden hjälpa till så att alla får sina möten innan terminen är slut, vi bokar upp en massa tider och ibland blir möten avbokade av olika orsaker då blir det bonustid.
Jag lovar mig själv att vi behöver mer långsiktighet, vi vet när saker ska hända, när organisationen ska sättas och när planering och schema bör vara klart. Egentligen borde vi ligga steget före, redan innan terminen börjar är det klart vad viska göra. Är det detta som är lösningen för ett lugnare avslut på terminerna? Vi får se. Det enda vi kan göra är att försöka att tillsammans komma på hur vi kan organisera oss så att vår vardag blir så angenäm och stressfri som möjligt. Jag kommer fortfarande att kämpa på med att försöka begränsa möten till två per dag, samt att enbart ha ett fåtal evk per vecka. Då blir kvaliteten bättre!
Tack för detta läsår och ha en underbar sommar med massor med sol och bad, glass och god mat!
Jo, jag har kämpat och kämpat för att upprätthålla mina goda försett, men har inte lyckats särskilt bra :).
Kalendern har varit fullproppad med möten på möten. Knappt har det funnits tid emellan, och att förbereda sig inför möten är för det mesta enbart en utopi. Under våren har jag haft kanske tre dagar på hemmaplan, detta trots att jag tänkte att jag skulle jobba hemifrån sista fredagen varje månad. Jag har dessutom börjat läsa på rektorsprogrammet i Uppsala och det kräver sin tid. Wow – jag undrar om jag är riktigt klok eller så stämmer det som min kompis sa om mig när jag var i Bergen sist – att jag går på och har energi som en duracell-kanin. Men dessa tar ju slut? Jag vill absolut inte ta slut :) Jag tycker det är roligt. Jag kickar i gång på arbete, men är det sunt att bli betecknad som en duracell-kanin?
Min vän ger mig alltid mycket att tänka på.
Tekniken kan göra en tokig, men också hjälpa till att strukturera och planera. Jag är så glad för att jag har fått en ny bärbar dator där jag alltid har tillgång till mina dokument. Detta gör det lättare att alltid kunna ”titta in på jobbet”, skriva, ha koll mera på mina göras grejer, när jag får inspiration. Det är ett bra läge när jobbet ligger lite längre bort än 2 km.
Och hur kan jag planera inför nästa år för att lyckas bättre? Blir jag en bra chef när jag är stressad?
Jag tror att orsaken till att det blir så här är att vi brinner för det vi gör, men det finns ingen anledning att brinna upp. Vi vill hela tiden hjälpa till så att alla får sina möten innan terminen är slut, vi bokar upp en massa tider och ibland blir möten avbokade av olika orsaker då blir det bonustid.
Jag lovar mig själv att vi behöver mer långsiktighet, vi vet när saker ska hända, när organisationen ska sättas och när planering och schema bör vara klart. Egentligen borde vi ligga steget före, redan innan terminen börjar är det klart vad viska göra. Är det detta som är lösningen för ett lugnare avslut på terminerna? Vi får se. Det enda vi kan göra är att försöka att tillsammans komma på hur vi kan organisera oss så att vår vardag blir så angenäm och stressfri som möjligt. Jag kommer fortfarande att kämpa på med att försöka begränsa möten till två per dag, samt att enbart ha ett fåtal evk per vecka. Då blir kvaliteten bättre!
Tack för detta läsår och ha en underbar sommar med massor med sol och bad, glass och god mat!
söndag 28 februari 2010
Mycket ska man höra…
Nu är det sportlov på skolan och det är lugnt. OS är slut och det lägger sig ett lugnt tempo över arbetet. Norge tog fler medaljer än Sverige - dock inte 34 som var önskemålet, men ca 23... jag säger inte mer. :D
Full planering pågår inför hösten 2010. En glädjande nyhet är att vi inte behöver slå ihop befintliga klasser. Sjuorna kommer att bli två klasser med ca 26 barn i varje klass. Det kan vi hantera. Jag hoppas på att vi kan var klara med höstens olika organisatoriska delar före påsk och att vi snart efter det har ett schema klart för hösten. Det är mitt mål att alla lärare ska gå hem med både ett schema och en personlig planering i handen när vi tar sommarlov.
Lärarna gör ett fantastiskt jobb på skolan varje år. Många organisationer genomför en större förändring kanske var tredje eller vart femte år. Då får man förhålla sig till organisationsförändringar som till exempel nya arbetskamrater eller nya lokaler. Lärare förhåller sig till nya ”arbetskamrater” varje höst. Redan under planeringen i april och maj, börjar en organisationsförändring. Vi ska ”göra oss av med” ett gäng elever, för vår del i år handlar det om ca 90 elever eftersom vi har fyra klasser i nian. Dessa ska vi ”kicka” ut i livet till den frivilliga skolformen gymnasiet (som egentligen inte är så särskilt frivillig…). Dessa ungdomar har vi ”stötts och blötts” med och mot under tre år, och förhoppningsvis har de nått sina mål. Lärarna som har jobbat med detta gäng har oftast skapat sig en relation till ett stort antal av eleverna. Nu ska de ut och flyga med egna vingar. In kommer det ca 55 nya elever som vi ska ”stöta och blöta” oss med, lära känna och skapa relationer till och leda fram till mål. Att varje år ta sig igenom dessa processer som innehåller alla delar av större organisationsförändringar, är en tuff process som sätter alla våra psykologiska processer på prov. Detta är både utmanande och upprivande. I dessa tider när vi är mitt inne i en trend med färre elever så sker också andra förändringar för personal och elever. Det kan vara lärare som får sluta, det kan vara pensionsavgångar och det kan vara lärare som önskar göra något annat, som vill prova att jobba med andra åldrar. Elever får byta lärare, kontinuiteten bryts. Dessa processer medför också att personal kan känna att de tappar lite fotfäste, bästa jobbarkompisen kanske slutar eller går över till en annan skola. Separationsångest kan ta sig olika uttryck hos både barn och vuxna.
Mitt i detta planerande av en bantad ny hösttermin, kan vi läsa i ett inlägg på svd.se att politiker anser att eleverna ska ge bedömning på sina lärare och att bedömningen ska ligga till grund för löneutveckling för lärarna. . Jag blir helt matt. Hur kan man bara tänka ett sådant töntigt förslag? Vem är den person som skulle vilja utsätta eleverna för en dylik påfrestning? Och hur tror vi att eleverna kommer att svara? Ungdomar ska vara med att påverka och få göra sin röst hörd. Utan tvekan om den saken. Men mycket i ungdomars liv är här och nu. Och då är det bättre att de får ge sina synpunkter i enkäter ett par gånger om året. Jag skulle inte vilja utsätta våra elever för en sådan press.
Det är nu inte mer än ca 12 veckor kvar av läsåret. Jag vill heja extra på våra nior som är inne på slutspurten av grundskolan. Gör som Northug – lägg på ett extra kol nu i slutet, det verkar vara ett lyckat drag!
Full planering pågår inför hösten 2010. En glädjande nyhet är att vi inte behöver slå ihop befintliga klasser. Sjuorna kommer att bli två klasser med ca 26 barn i varje klass. Det kan vi hantera. Jag hoppas på att vi kan var klara med höstens olika organisatoriska delar före påsk och att vi snart efter det har ett schema klart för hösten. Det är mitt mål att alla lärare ska gå hem med både ett schema och en personlig planering i handen när vi tar sommarlov.
Lärarna gör ett fantastiskt jobb på skolan varje år. Många organisationer genomför en större förändring kanske var tredje eller vart femte år. Då får man förhålla sig till organisationsförändringar som till exempel nya arbetskamrater eller nya lokaler. Lärare förhåller sig till nya ”arbetskamrater” varje höst. Redan under planeringen i april och maj, börjar en organisationsförändring. Vi ska ”göra oss av med” ett gäng elever, för vår del i år handlar det om ca 90 elever eftersom vi har fyra klasser i nian. Dessa ska vi ”kicka” ut i livet till den frivilliga skolformen gymnasiet (som egentligen inte är så särskilt frivillig…). Dessa ungdomar har vi ”stötts och blötts” med och mot under tre år, och förhoppningsvis har de nått sina mål. Lärarna som har jobbat med detta gäng har oftast skapat sig en relation till ett stort antal av eleverna. Nu ska de ut och flyga med egna vingar. In kommer det ca 55 nya elever som vi ska ”stöta och blöta” oss med, lära känna och skapa relationer till och leda fram till mål. Att varje år ta sig igenom dessa processer som innehåller alla delar av större organisationsförändringar, är en tuff process som sätter alla våra psykologiska processer på prov. Detta är både utmanande och upprivande. I dessa tider när vi är mitt inne i en trend med färre elever så sker också andra förändringar för personal och elever. Det kan vara lärare som får sluta, det kan vara pensionsavgångar och det kan vara lärare som önskar göra något annat, som vill prova att jobba med andra åldrar. Elever får byta lärare, kontinuiteten bryts. Dessa processer medför också att personal kan känna att de tappar lite fotfäste, bästa jobbarkompisen kanske slutar eller går över till en annan skola. Separationsångest kan ta sig olika uttryck hos både barn och vuxna.
Mitt i detta planerande av en bantad ny hösttermin, kan vi läsa i ett inlägg på svd.se att politiker anser att eleverna ska ge bedömning på sina lärare och att bedömningen ska ligga till grund för löneutveckling för lärarna. . Jag blir helt matt. Hur kan man bara tänka ett sådant töntigt förslag? Vem är den person som skulle vilja utsätta eleverna för en dylik påfrestning? Och hur tror vi att eleverna kommer att svara? Ungdomar ska vara med att påverka och få göra sin röst hörd. Utan tvekan om den saken. Men mycket i ungdomars liv är här och nu. Och då är det bättre att de får ge sina synpunkter i enkäter ett par gånger om året. Jag skulle inte vilja utsätta våra elever för en sådan press.
Det är nu inte mer än ca 12 veckor kvar av läsåret. Jag vill heja extra på våra nior som är inne på slutspurten av grundskolan. Gör som Northug – lägg på ett extra kol nu i slutet, det verkar vara ett lyckat drag!
lördag 9 januari 2010
En annorlunda jul
God fortsättning på 2010 vill jag tillönska mina läsare!
Nu har det varit jullov från skola och arbete. Mycket skönt och behövligt för alla parter. I min familj bestämde vi ganska tidigt att vi skulle fira en annorlunda jul. Vi har de senaste åren rymt till stugan i Hälsingland, mysigt och opretentiöst, men ändå på hemmaplan, med skinka och köttbullar, lite lamm och annat smått och gott. Gran har vi också haft, inhämtat från skogarna omkring, inte helt lagligt, men.. markägaren har ett antal ”slygranar” att ta ifrån.
Under 2009 flyttade vi från vårt hus i Bomhus till lägenhet på söder i stan och det var ett jättejobb, dottern flyttade till egen lägenhet och sonen har gått sin första termin på Göranssonska i Sandviken. Min man och jag har jobbat för mycket som vanligt, och vi behövde vila oss från julstress, upplevde vi alla. VI bestämde oss att vi helt enkelt skulle resa till New York. Resan var bokad till den 22 december och att vila sig från julstress, blev till att oroa sig för förseningar och annat som var spådd skulle ske inför den stundande julhelgen. Vi studerade landningstider från Amsterdam till New York, Hur hade planen gått innan? Förseningar? Ankomsttider? Släkten i Norge ringde och var oroliga, ska ni fira jul på Schipol i Amsterdam? VI åkte till Arlanda och parkerade bilen. Vårt plan till Amsterdam gick på utsatt tid. När vi kom till Amsterdam var vårt plan till New York 1 timmer försenat. Det var allt. VI landade i New York vid 21.00-tiden lokal tid. Vid halv ett snåret på natten kom vi till hotel Hamton Inn mitt på Manhatten. Det var ett jättetrevligt turisthotell, med helt ok rum med frukost och övrig service.
Vi hade förberett oss en hel del, inte som mycket förhandsbokat förutom hockeybiljetter till en match mellan New York Rangers och New York Islanders på annandan.
Vi startade upp med att gå en hel del downtown Broadway och uptown Broadway med Times Square som en hållpunkt och möesplats. Vilket ställe! Hur mycket folk som helst, hur mycket neon som helst och världens största affischer – kändes som iallafall Vi lärde oss ganska snart hur gatunätet fungerade och shoppingen kom i gång. New York är helt enkelt både stort och smått, små pittoreska byggnader inklämde mellan glasfasader, små gröna ytor som små andningshål där man kunde sätta sig på en bänk om det var vår och sommar, men inte nu i kylan. Vi vandrade och vandrade. Upp för 5th Avenue, passerade Central Park, som i och för sig skulle vara värt ett besök, men det får vi ha till godo när det grönskar där. Upp till Metropolitan Museum of Art. Våra ungdomar var jätteduktiga både på att gå och att de följde med på museet.
Hockeyn i Madison Square Garden var resans höjdpunkt. 18 000 åskådare. Mycket folk äter och dricker enorma mängder öl under matchen, helt olikt hur det är hos oss. Stämningen var på topp och vi hade jättefina platser. Under matchen passade en kille på nära våran rad, att fria till sin flickvän, stor uppståndelse med kameror för visning på jumbotronen. Min son knuffade mig flera gånger och tyckte att jag skulle titta på matchen, men underhållningsvärdet runt omkring oss var lika stort som själva matchen. Henrik Lundquist nr 30 i Rangers gjorde ett bra jobb trots att de förlorade. Vi tillbringade en vecka i New York, turistade, shoppade och åt god mat, och med jättemycket kvar att se tills vi återkommer nästa gång, vände vi näsan hemåt den 29 december.
Lite oroade hade vi blivit när vi under veckan hörde på nyheterna om den sk ”kalsongmannen” eftersom vi skulle åka via Detroit på vägen hem, med ett Delta-plan. Men säkerheten är ju ganska bra, strax efter ett attentatsförsök. VI tog oss till flygplatsen lite tidigare än beräknat, just för att ha extra tid. Och det var tur för oss. Vi hade ganska tajt enligt vår tidtabell mellan flygen i Detroit, så när de såg detta på La Guardia i New York, bokade de in oss på ett tidigare plan. Tur var det, för när vi kom till gaten såg vi att det plan vi ursprungligen var bokad på var försenat. Om vi hade åkt senare till flygplatsen hade vi helt enkelt fått fira nyår på Detroits flygplats. Och det hade väl inte varit någon höjdare.
Under resan tänkte jag på att det vore kul att besöka den skola i Harlem som Lorriane Monroe, lärare och rektor, nu med eget utbildningsinstitut i New York, har arbetat med, jag skulle vilja ha besökt hennes institut när jag var där. Hennes utmanande tes är att skolan inte ska vara en avspegling av samhället utan skolan skall vara som vi vill att samhället skall vara. Jag ställer mig frågan: hur ska vi undvika att skolan förblir ”som den alltid har varit” – en egen ö där våra gamla rutiner styr det som eleverna får lära sig och på vilket sätt dom får lära sig? Detta ska vi fokusera på att förbättra på Perslundaskolan. För att kunna ge ungdomarna de bästa förutsättningar, behöver vi arbeta extra med vår kontakt utanför skolan. Samverkan skola-arbetsliv är livsviktigt för ungdomarna.
Vi kommer att påbörja det arbetet nu i vår och New York kommer jag säkerligen att återvända till flera gånger.
Nu har det varit jullov från skola och arbete. Mycket skönt och behövligt för alla parter. I min familj bestämde vi ganska tidigt att vi skulle fira en annorlunda jul. Vi har de senaste åren rymt till stugan i Hälsingland, mysigt och opretentiöst, men ändå på hemmaplan, med skinka och köttbullar, lite lamm och annat smått och gott. Gran har vi också haft, inhämtat från skogarna omkring, inte helt lagligt, men.. markägaren har ett antal ”slygranar” att ta ifrån.
Under 2009 flyttade vi från vårt hus i Bomhus till lägenhet på söder i stan och det var ett jättejobb, dottern flyttade till egen lägenhet och sonen har gått sin första termin på Göranssonska i Sandviken. Min man och jag har jobbat för mycket som vanligt, och vi behövde vila oss från julstress, upplevde vi alla. VI bestämde oss att vi helt enkelt skulle resa till New York. Resan var bokad till den 22 december och att vila sig från julstress, blev till att oroa sig för förseningar och annat som var spådd skulle ske inför den stundande julhelgen. Vi studerade landningstider från Amsterdam till New York, Hur hade planen gått innan? Förseningar? Ankomsttider? Släkten i Norge ringde och var oroliga, ska ni fira jul på Schipol i Amsterdam? VI åkte till Arlanda och parkerade bilen. Vårt plan till Amsterdam gick på utsatt tid. När vi kom till Amsterdam var vårt plan till New York 1 timmer försenat. Det var allt. VI landade i New York vid 21.00-tiden lokal tid. Vid halv ett snåret på natten kom vi till hotel Hamton Inn mitt på Manhatten. Det var ett jättetrevligt turisthotell, med helt ok rum med frukost och övrig service.
Vi hade förberett oss en hel del, inte som mycket förhandsbokat förutom hockeybiljetter till en match mellan New York Rangers och New York Islanders på annandan.
Vi startade upp med att gå en hel del downtown Broadway och uptown Broadway med Times Square som en hållpunkt och möesplats. Vilket ställe! Hur mycket folk som helst, hur mycket neon som helst och världens största affischer – kändes som iallafall Vi lärde oss ganska snart hur gatunätet fungerade och shoppingen kom i gång. New York är helt enkelt både stort och smått, små pittoreska byggnader inklämde mellan glasfasader, små gröna ytor som små andningshål där man kunde sätta sig på en bänk om det var vår och sommar, men inte nu i kylan. Vi vandrade och vandrade. Upp för 5th Avenue, passerade Central Park, som i och för sig skulle vara värt ett besök, men det får vi ha till godo när det grönskar där. Upp till Metropolitan Museum of Art. Våra ungdomar var jätteduktiga både på att gå och att de följde med på museet.
Hockeyn i Madison Square Garden var resans höjdpunkt. 18 000 åskådare. Mycket folk äter och dricker enorma mängder öl under matchen, helt olikt hur det är hos oss. Stämningen var på topp och vi hade jättefina platser. Under matchen passade en kille på nära våran rad, att fria till sin flickvän, stor uppståndelse med kameror för visning på jumbotronen. Min son knuffade mig flera gånger och tyckte att jag skulle titta på matchen, men underhållningsvärdet runt omkring oss var lika stort som själva matchen. Henrik Lundquist nr 30 i Rangers gjorde ett bra jobb trots att de förlorade. Vi tillbringade en vecka i New York, turistade, shoppade och åt god mat, och med jättemycket kvar att se tills vi återkommer nästa gång, vände vi näsan hemåt den 29 december.
Lite oroade hade vi blivit när vi under veckan hörde på nyheterna om den sk ”kalsongmannen” eftersom vi skulle åka via Detroit på vägen hem, med ett Delta-plan. Men säkerheten är ju ganska bra, strax efter ett attentatsförsök. VI tog oss till flygplatsen lite tidigare än beräknat, just för att ha extra tid. Och det var tur för oss. Vi hade ganska tajt enligt vår tidtabell mellan flygen i Detroit, så när de såg detta på La Guardia i New York, bokade de in oss på ett tidigare plan. Tur var det, för när vi kom till gaten såg vi att det plan vi ursprungligen var bokad på var försenat. Om vi hade åkt senare till flygplatsen hade vi helt enkelt fått fira nyår på Detroits flygplats. Och det hade väl inte varit någon höjdare.
Under resan tänkte jag på att det vore kul att besöka den skola i Harlem som Lorriane Monroe, lärare och rektor, nu med eget utbildningsinstitut i New York, har arbetat med, jag skulle vilja ha besökt hennes institut när jag var där. Hennes utmanande tes är att skolan inte ska vara en avspegling av samhället utan skolan skall vara som vi vill att samhället skall vara. Jag ställer mig frågan: hur ska vi undvika att skolan förblir ”som den alltid har varit” – en egen ö där våra gamla rutiner styr det som eleverna får lära sig och på vilket sätt dom får lära sig? Detta ska vi fokusera på att förbättra på Perslundaskolan. För att kunna ge ungdomarna de bästa förutsättningar, behöver vi arbeta extra med vår kontakt utanför skolan. Samverkan skola-arbetsliv är livsviktigt för ungdomarna.
Vi kommer att påbörja det arbetet nu i vår och New York kommer jag säkerligen att återvända till flera gånger.
måndag 26 oktober 2009
Läraren behövs!
I dag har jag lyssnat till Bengt Söderhäll från Högskolan i Gävle som argumenterar omkring och ger oss olika verktyg under rubriken ”Läraren behövs”. Genom poesi och skönlitteratur ger han oss olika vinklingar på läraruppdraget. Fram ur texterna kommer gamla bilder av läraryrket, även gällande i dagens lärargärning. Vi kommer ibland in på tid och möjligheter till fördjupning och pedagogiska samtal i skolan, viktiga ingredienser för att utveckla lärandet i klassrummet och därigenom utveckla skolan. Bengt – tack för en fin dag!
Antonovskys begerepp Känsla av sammanhang och mening – KASAM - är en förutsättning för att vi ska göra ett gott jobb. Som pedagogisk ledare i skolan vill man ge lärarna möjligheter till fördjupning, belysa deras uppdrag ur olika synvinklar, provocera, få fram nytt tänk, utveckla deras tankar och gärning så att det även i fortsättningen ska ha en hög grad av KASAM. Mår lärarna bra, mår eleverna bra.
Under föreläsningen börjar tankar fara genom mitt huvud. Hur upplevs ledarskapet i skolan? Hos mig? Hur använder jag min tid? Många frågor poppar upp och jag börjar ifrågasätta min gärning. Duger jag? Har jag en känsla av KASAM i mitt uppdrag? Har jag förutsättningar för att vara en pedagogisk ledare? Kan jag klara av uppdraget som chef och ledare? Har jag förmåga att leda arbetet till fördjupad kunskap hos var och en som ska leda till att eleven når sitt mål?
Jag frågade min chef varför de valde mig till rektor förra hösten, ”Du har visioner” var svaret jag fick. Hur ska man mantla det? Har jag kvar mina visioner efter ett år på posten som rektor? Jo, jag har visioner. Och jag vill leva mina visioner. Visioner om att kunna stödja lärarna i deras utveckling till konstnärliga ledare i klassrummet, där de kan få fram, med olika metoder, det lilla extra hos varje elev, utan att fokusera på problem, eller kalla någon lat eller svag. Där lärarna upplever KASAM i vardagen när varje elev i klassrummet har fått med sig, utifrån sin individuella lärstil, det hon behöver för att nå sina mål. När det är elevens behov och dialog om önskemål som styr, och inte en planering som redan är klar innan eleverna kommer till skolan. En verksamhet där alla har fokus på eleven, och delaktighet finns på alla nivåer. Där respekten för individen och de möjligheter vi vill finna för henne för att hon ska nå sitt mål, gör oss till konstnärer. Uppfinningsrika, flexibla och fantasifulla. Ibland måste vi trolla med knäna för att få till det. Dit vill jag komma fort. Är detta visioner eller är det mitt läroplansuppdrag att se till att det är på detta viset? Just nu upplever jag det som en vision – men det är också ett mål och vår skyldighet och jag är helt övertygad om att vi kommer att nå dit! Det är till detta arbete jag vill använder kraft och energi.
Just nu går min tid till att reda ut trakasserier via Internet – subtila, fula utlåtanden som är fruktansvärda och kränkande för den som känner igen sig och tar åt sig, och som även strider mot internetregler för de olika sidorna. Det utövas också en stor portion av härskartekniker i våra korridorer bland en del av tjejerna på skolan. Detta måste vi sätta stopp för. Hur ska vi få bukt med detta utan att någon blir mer lidande? Ett delikat problem, där jag kommer att ta hjälp av vår likabehandlingsplan, vårt antimobbningsteam, livskunskapslektioner samt polisen. VI HAR NOLL TOLERANS MOT MOBBNING OCH KRÄNKANDE BEHANDLING PÅ SKOLAN! Och vi ska få bukt med probelmet!
Antonovskys begerepp Känsla av sammanhang och mening – KASAM - är en förutsättning för att vi ska göra ett gott jobb. Som pedagogisk ledare i skolan vill man ge lärarna möjligheter till fördjupning, belysa deras uppdrag ur olika synvinklar, provocera, få fram nytt tänk, utveckla deras tankar och gärning så att det även i fortsättningen ska ha en hög grad av KASAM. Mår lärarna bra, mår eleverna bra.
Under föreläsningen börjar tankar fara genom mitt huvud. Hur upplevs ledarskapet i skolan? Hos mig? Hur använder jag min tid? Många frågor poppar upp och jag börjar ifrågasätta min gärning. Duger jag? Har jag en känsla av KASAM i mitt uppdrag? Har jag förutsättningar för att vara en pedagogisk ledare? Kan jag klara av uppdraget som chef och ledare? Har jag förmåga att leda arbetet till fördjupad kunskap hos var och en som ska leda till att eleven når sitt mål?
Jag frågade min chef varför de valde mig till rektor förra hösten, ”Du har visioner” var svaret jag fick. Hur ska man mantla det? Har jag kvar mina visioner efter ett år på posten som rektor? Jo, jag har visioner. Och jag vill leva mina visioner. Visioner om att kunna stödja lärarna i deras utveckling till konstnärliga ledare i klassrummet, där de kan få fram, med olika metoder, det lilla extra hos varje elev, utan att fokusera på problem, eller kalla någon lat eller svag. Där lärarna upplever KASAM i vardagen när varje elev i klassrummet har fått med sig, utifrån sin individuella lärstil, det hon behöver för att nå sina mål. När det är elevens behov och dialog om önskemål som styr, och inte en planering som redan är klar innan eleverna kommer till skolan. En verksamhet där alla har fokus på eleven, och delaktighet finns på alla nivåer. Där respekten för individen och de möjligheter vi vill finna för henne för att hon ska nå sitt mål, gör oss till konstnärer. Uppfinningsrika, flexibla och fantasifulla. Ibland måste vi trolla med knäna för att få till det. Dit vill jag komma fort. Är detta visioner eller är det mitt läroplansuppdrag att se till att det är på detta viset? Just nu upplever jag det som en vision – men det är också ett mål och vår skyldighet och jag är helt övertygad om att vi kommer att nå dit! Det är till detta arbete jag vill använder kraft och energi.
Just nu går min tid till att reda ut trakasserier via Internet – subtila, fula utlåtanden som är fruktansvärda och kränkande för den som känner igen sig och tar åt sig, och som även strider mot internetregler för de olika sidorna. Det utövas också en stor portion av härskartekniker i våra korridorer bland en del av tjejerna på skolan. Detta måste vi sätta stopp för. Hur ska vi få bukt med detta utan att någon blir mer lidande? Ett delikat problem, där jag kommer att ta hjälp av vår likabehandlingsplan, vårt antimobbningsteam, livskunskapslektioner samt polisen. VI HAR NOLL TOLERANS MOT MOBBNING OCH KRÄNKANDE BEHANDLING PÅ SKOLAN! Och vi ska få bukt med probelmet!
söndag 27 september 2009
Ny termin - nya möjligheter?
Nu är vi fem-sex veckor in i terminen. Det har varit en hektisk start med mycket nytt i bland annat schemat. I våras tog vi beslut om ny timplan för skolan, vilket har påverkat schemat på olika sätt, något riktigt bra, något behöver vi utvärdera och titta över. All elevarbedstid är borttagen, förutom att vi har 60 minuter livskunskap på schemat. Detta har resulterat i att eleverna har mindre stora luckor i schemat och vi har fått en lugnare miljö på skolan. Tyvärr har vi av ekonomiska skäl fått ta bort alla smågrupper i matte och engelska, men vi har fått behålla klasserna i storleksording max 23 elever. Hur länge kommer vi att kunna ha små klasser?
Under läsåret kommer 9:orna ingå i ett projekt med tema Alkohol och droger. Syftet med projektet är att starka ungdomarnas självuppfattning och deras relation till alkohol och droger. Detta kommer att ta en del av livskunskapstiden för dom. Projektet ägs av ABF/UG i samvekan med Beroendecentrum i kommunen. Projektet kommer att avslutas med ett arrangemang i anslutning till skolavslutningen. Vi är jätteglada att det dras i gång så tidigt och vi uppskattar samarbetet med ABF i detta arbetet. Vi upplever att skolavslutningen är det tema som tar mycket av vår energi i enhetsrådet på vårterminen.
Vi står inför förändringar i skolan. Det förslag som las fram från skolutredningsgruppen har politiken beslutat att de inte kommer att stödja. Det känns som att vara tillbaka på ruta ett.
Vi står också inför förändringar i form av Riksdagsval nästa år. Hur blir det med alla förslag för förändringar i skolan? Hur kommer det att påverka oss i verksamheten på Perslunda? Dessutom ligger förslag om att dra ner 2 tjänster å Perslundaskolan från ht 2010. Att barn och ungdomsverksamhet i kommunerna kan vara konjunkturkänsligt känns surt. Våra barn och ungdomar är vår framtid.
Vad vill vi ha för skolverksamhet? När skolplikten kräver att våra barn och ungdomar ska vara i skolan måste vi se till att det finns förutsättningar för att de kan klara av den miljö som skolan representerar. Mitt uppdrag är att organsera vår verksamhet i skolan så att den gynnar alla barn. Är det möjligt? Jag lovar att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag får.
Spännande och kul är att vi drar i gång första mötet om projektering av ombyggnation av Perslunda till veckan. Det ser jag fram emot.
Under läsåret kommer 9:orna ingå i ett projekt med tema Alkohol och droger. Syftet med projektet är att starka ungdomarnas självuppfattning och deras relation till alkohol och droger. Detta kommer att ta en del av livskunskapstiden för dom. Projektet ägs av ABF/UG i samvekan med Beroendecentrum i kommunen. Projektet kommer att avslutas med ett arrangemang i anslutning till skolavslutningen. Vi är jätteglada att det dras i gång så tidigt och vi uppskattar samarbetet med ABF i detta arbetet. Vi upplever att skolavslutningen är det tema som tar mycket av vår energi i enhetsrådet på vårterminen.
Vi står inför förändringar i skolan. Det förslag som las fram från skolutredningsgruppen har politiken beslutat att de inte kommer att stödja. Det känns som att vara tillbaka på ruta ett.
Vi står också inför förändringar i form av Riksdagsval nästa år. Hur blir det med alla förslag för förändringar i skolan? Hur kommer det att påverka oss i verksamheten på Perslunda? Dessutom ligger förslag om att dra ner 2 tjänster å Perslundaskolan från ht 2010. Att barn och ungdomsverksamhet i kommunerna kan vara konjunkturkänsligt känns surt. Våra barn och ungdomar är vår framtid.
Vad vill vi ha för skolverksamhet? När skolplikten kräver att våra barn och ungdomar ska vara i skolan måste vi se till att det finns förutsättningar för att de kan klara av den miljö som skolan representerar. Mitt uppdrag är att organsera vår verksamhet i skolan så att den gynnar alla barn. Är det möjligt? Jag lovar att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag får.
Spännande och kul är att vi drar i gång första mötet om projektering av ombyggnation av Perslunda till veckan. Det ser jag fram emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
