Mycket ska man höra…

Nu är det sportlov på skolan och det är lugnt. OS är slut och det lägger sig ett lugnt tempo över arbetet. Norge tog fler medaljer än Sverige - dock inte 34 som var önskemålet, men ca 23... jag säger inte mer. :D

Full planering pågår inför hösten 2010. En glädjande nyhet är att vi inte behöver slå ihop befintliga klasser. Sjuorna kommer att bli två klasser med ca 26 barn i varje klass. Det kan vi hantera. Jag hoppas på att vi kan var klara med höstens olika organisatoriska delar före påsk och att vi snart efter det har ett schema klart för hösten. Det är mitt mål att alla lärare ska gå hem med både ett schema och en personlig planering i handen när vi tar sommarlov.

Lärarna gör ett fantastiskt jobb på skolan varje år. Många organisationer genomför en större förändring kanske var tredje eller vart femte år. Då får man förhålla sig till organisationsförändringar som till exempel nya arbetskamrater eller nya lokaler. Lärare förhåller sig till nya ”arbetskamrater” varje höst. Redan under planeringen i april och maj, börjar en organisationsförändring. Vi ska ”göra oss av med” ett gäng elever, för vår del i år handlar det om ca 90 elever eftersom vi har fyra klasser i nian. Dessa ska vi ”kicka” ut i livet till den frivilliga skolformen gymnasiet (som egentligen inte är så särskilt frivillig…). Dessa ungdomar har vi ”stötts och blötts” med och mot under tre år, och förhoppningsvis har de nått sina mål. Lärarna som har jobbat med detta gäng har oftast skapat sig en relation till ett stort antal av eleverna. Nu ska de ut och flyga med egna vingar. In kommer det ca 55 nya elever som vi ska ”stöta och blöta” oss med, lära känna och skapa relationer till och leda fram till mål. Att varje år ta sig igenom dessa processer som innehåller alla delar av större organisationsförändringar, är en tuff process som sätter alla våra psykologiska processer på prov. Detta är både utmanande och upprivande. I dessa tider när vi är mitt inne i en trend med färre elever så sker också andra förändringar för personal och elever. Det kan vara lärare som får sluta, det kan vara pensionsavgångar och det kan vara lärare som önskar göra något annat, som vill prova att jobba med andra åldrar. Elever får byta lärare, kontinuiteten bryts. Dessa processer medför också att personal kan känna att de tappar lite fotfäste, bästa jobbarkompisen kanske slutar eller går över till en annan skola. Separationsångest kan ta sig olika uttryck hos både barn och vuxna.

Mitt i detta planerande av en bantad ny hösttermin, kan vi läsa i ett inlägg på svd.se att politiker anser att eleverna ska ge bedömning på sina lärare och att bedömningen ska ligga till grund för löneutveckling för lärarna. . Jag blir helt matt. Hur kan man bara tänka ett sådant töntigt förslag? Vem är den person som skulle vilja utsätta eleverna för en dylik påfrestning? Och hur tror vi att eleverna kommer att svara? Ungdomar ska vara med att påverka och få göra sin röst hörd. Utan tvekan om den saken. Men mycket i ungdomars liv är här och nu. Och då är det bättre att de får ge sina synpunkter i enkäter ett par gånger om året. Jag skulle inte vilja utsätta våra elever för en sådan press.

Det är nu inte mer än ca 12 veckor kvar av läsåret. Jag vill heja extra på våra nior som är inne på slutspurten av grundskolan. Gör som Northug – lägg på ett extra kol nu i slutet, det verkar vara ett lyckat drag!

En annorlunda jul

God fortsättning på 2010 vill jag tillönska mina läsare!

Nu har det varit jullov från skola och arbete. Mycket skönt och behövligt för alla parter. I min familj bestämde vi ganska tidigt att vi skulle fira en annorlunda jul. Vi har de senaste åren rymt till stugan i Hälsingland, mysigt och opretentiöst, men ändå på hemmaplan, med skinka och köttbullar, lite lamm och annat smått och gott. Gran har vi också haft, inhämtat från skogarna omkring, inte helt lagligt, men.. markägaren har ett antal ”slygranar” att ta ifrån.

Under 2009 flyttade vi från vårt hus i Bomhus till lägenhet på söder i stan och det var ett jättejobb, dottern flyttade till egen lägenhet och sonen har gått sin första termin på Göranssonska i Sandviken. Min man och jag har jobbat för mycket som vanligt, och vi behövde vila oss från julstress, upplevde vi alla. VI bestämde oss att vi helt enkelt skulle resa till New York. Resan var bokad till den 22 december och att vila sig från julstress, blev till att oroa sig för förseningar och annat som var spådd skulle ske inför den stundande julhelgen. Vi studerade landningstider från Amsterdam till New York, Hur hade planen gått innan? Förseningar? Ankomsttider? Släkten i Norge ringde och var oroliga, ska ni fira jul på Schipol i Amsterdam? VI åkte till Arlanda och parkerade bilen. Vårt plan till Amsterdam gick på utsatt tid. När vi kom till Amsterdam var vårt plan till New York 1 timmer försenat. Det var allt. VI landade i New York vid 21.00-tiden lokal tid. Vid halv ett snåret på natten kom vi till hotel Hamton Inn mitt på Manhatten. Det var ett jättetrevligt turisthotell, med helt ok rum med frukost och övrig service.
Vi hade förberett oss en hel del, inte som mycket förhandsbokat förutom hockeybiljetter till en match mellan New York Rangers och New York Islanders på annandan.

Vi startade upp med att gå en hel del downtown Broadway och uptown Broadway med Times Square som en hållpunkt och möesplats. Vilket ställe! Hur mycket folk som helst, hur mycket neon som helst och världens största affischer – kändes som iallafall Vi lärde oss ganska snart hur gatunätet fungerade och shoppingen kom i gång. New York är helt enkelt både stort och smått, små pittoreska byggnader inklämde mellan glasfasader, små gröna ytor som små andningshål där man kunde sätta sig på en bänk om det var vår och sommar, men inte nu i kylan. Vi vandrade och vandrade. Upp för 5th Avenue, passerade Central Park, som i och för sig skulle vara värt ett besök, men det får vi ha till godo när det grönskar där. Upp till Metropolitan Museum of Art. Våra ungdomar var jätteduktiga både på att gå och att de följde med på museet.
Hockeyn i Madison Square Garden var resans höjdpunkt. 18 000 åskådare. Mycket folk äter och dricker enorma mängder öl under matchen, helt olikt hur det är hos oss. Stämningen var på topp och vi hade jättefina platser. Under matchen passade en kille på nära våran rad, att fria till sin flickvän, stor uppståndelse med kameror för visning på jumbotronen. Min son knuffade mig flera gånger och tyckte att jag skulle titta på matchen, men underhållningsvärdet runt omkring oss var lika stort som själva matchen. Henrik Lundquist nr 30 i Rangers gjorde ett bra jobb trots att de förlorade. Vi tillbringade en vecka i New York, turistade, shoppade och åt god mat, och med jättemycket kvar att se tills vi återkommer nästa gång, vände vi näsan hemåt den 29 december.

Lite oroade hade vi blivit när vi under veckan hörde på nyheterna om den sk ”kalsongmannen” eftersom vi skulle åka via Detroit på vägen hem, med ett Delta-plan. Men säkerheten är ju ganska bra, strax efter ett attentatsförsök. VI tog oss till flygplatsen lite tidigare än beräknat, just för att ha extra tid. Och det var tur för oss. Vi hade ganska tajt enligt vår tidtabell mellan flygen i Detroit, så när de såg detta på La Guardia i New York, bokade de in oss på ett tidigare plan. Tur var det, för när vi kom till gaten såg vi att det plan vi ursprungligen var bokad på var försenat. Om vi hade åkt senare till flygplatsen hade vi helt enkelt fått fira nyår på Detroits flygplats. Och det hade väl inte varit någon höjdare.

Under resan tänkte jag på att det vore kul att besöka den skola i Harlem som Lorriane Monroe, lärare och rektor, nu med eget utbildningsinstitut i New York, har arbetat med, jag skulle vilja ha besökt hennes institut när jag var där. Hennes utmanande tes är att skolan inte ska vara en avspegling av samhället utan skolan skall vara som vi vill att samhället skall vara. Jag ställer mig frågan: hur ska vi undvika att skolan förblir ”som den alltid har varit” – en egen ö där våra gamla rutiner styr det som eleverna får lära sig och på vilket sätt dom får lära sig? Detta ska vi fokusera på att förbättra på Perslundaskolan. För att kunna ge ungdomarna de bästa förutsättningar, behöver vi arbeta extra med vår kontakt utanför skolan. Samverkan skola-arbetsliv är livsviktigt för ungdomarna.

Vi kommer att påbörja det arbetet nu i vår och New York kommer jag säkerligen att återvända till flera gånger.

Läraren behövs!

I dag har jag lyssnat till Bengt Söderhäll från Högskolan i Gävle som argumenterar omkring och ger oss olika verktyg under rubriken ”Läraren behövs”. Genom poesi och skönlitteratur ger han oss olika vinklingar på läraruppdraget. Fram ur texterna kommer gamla bilder av läraryrket, även gällande i dagens lärargärning. Vi kommer ibland in på tid och möjligheter till fördjupning och pedagogiska samtal i skolan, viktiga ingredienser för att utveckla lärandet i klassrummet och därigenom utveckla skolan. Bengt – tack för en fin dag!

Antonovskys begerepp Känsla av sammanhang och mening – KASAM - är en förutsättning för att vi ska göra ett gott jobb. Som pedagogisk ledare i skolan vill man ge lärarna möjligheter till fördjupning, belysa deras uppdrag ur olika synvinklar, provocera, få fram nytt tänk, utveckla deras tankar och gärning så att det även i fortsättningen ska ha en hög grad av KASAM. Mår lärarna bra, mår eleverna bra.

Under föreläsningen börjar tankar fara genom mitt huvud. Hur upplevs ledarskapet i skolan? Hos mig? Hur använder jag min tid? Många frågor poppar upp och jag börjar ifrågasätta min gärning. Duger jag? Har jag en känsla av KASAM i mitt uppdrag? Har jag förutsättningar för att vara en pedagogisk ledare? Kan jag klara av uppdraget som chef och ledare? Har jag förmåga att leda arbetet till fördjupad kunskap hos var och en som ska leda till att eleven når sitt mål?

Jag frågade min chef varför de valde mig till rektor förra hösten, ”Du har visioner” var svaret jag fick. Hur ska man mantla det? Har jag kvar mina visioner efter ett år på posten som rektor? Jo, jag har visioner. Och jag vill leva mina visioner. Visioner om att kunna stödja lärarna i deras utveckling till konstnärliga ledare i klassrummet, där de kan få fram, med olika metoder, det lilla extra hos varje elev, utan att fokusera på problem, eller kalla någon lat eller svag. Där lärarna upplever KASAM i vardagen när varje elev i klassrummet har fått med sig, utifrån sin individuella lärstil, det hon behöver för att nå sina mål. När det är elevens behov och dialog om önskemål som styr, och inte en planering som redan är klar innan eleverna kommer till skolan. En verksamhet där alla har fokus på eleven, och delaktighet finns på alla nivåer. Där respekten för individen och de möjligheter vi vill finna för henne för att hon ska nå sitt mål, gör oss till konstnärer. Uppfinningsrika, flexibla och fantasifulla. Ibland måste vi trolla med knäna för att få till det. Dit vill jag komma fort. Är detta visioner eller är det mitt läroplansuppdrag att se till att det är på detta viset? Just nu upplever jag det som en vision – men det är också ett mål och vår skyldighet och jag är helt övertygad om att vi kommer att nå dit! Det är till detta arbete jag vill använder kraft och energi.

Just nu går min tid till att reda ut trakasserier via Internet – subtila, fula utlåtanden som är fruktansvärda och kränkande för den som känner igen sig och tar åt sig, och som även strider mot internetregler för de olika sidorna. Det utövas också en stor portion av härskartekniker i våra korridorer bland en del av tjejerna på skolan. Detta måste vi sätta stopp för. Hur ska vi få bukt med detta utan att någon blir mer lidande? Ett delikat problem, där jag kommer att ta hjälp av vår likabehandlingsplan, vårt antimobbningsteam, livskunskapslektioner samt polisen. VI HAR NOLL TOLERANS MOT MOBBNING OCH KRÄNKANDE BEHANDLING PÅ SKOLAN! Och vi ska få bukt med probelmet!

Ny termin - nya möjligheter?

Nu är vi fem-sex veckor in i terminen. Det har varit en hektisk start med mycket nytt i bland annat schemat. I våras tog vi beslut om ny timplan för skolan, vilket har påverkat schemat på olika sätt, något riktigt bra, något behöver vi utvärdera och titta över. All elevarbedstid är borttagen, förutom att vi har 60 minuter livskunskap på schemat. Detta har resulterat i att eleverna har mindre stora luckor i schemat och vi har fått en lugnare miljö på skolan. Tyvärr har vi av ekonomiska skäl fått ta bort alla smågrupper i matte och engelska, men vi har fått behålla klasserna i storleksording max 23 elever. Hur länge kommer vi att kunna ha små klasser?

Under läsåret kommer 9:orna ingå i ett projekt med tema Alkohol och droger. Syftet med projektet är att starka ungdomarnas självuppfattning och deras relation till alkohol och droger. Detta kommer att ta en del av livskunskapstiden för dom. Projektet ägs av ABF/UG i samvekan med Beroendecentrum i kommunen. Projektet kommer att avslutas med ett arrangemang i anslutning till skolavslutningen. Vi är jätteglada att det dras i gång så tidigt och vi uppskattar samarbetet med ABF i detta arbetet. Vi upplever att skolavslutningen är det tema som tar mycket av vår energi i enhetsrådet på vårterminen.

Vi står inför förändringar i skolan. Det förslag som las fram från skolutredningsgruppen har politiken beslutat att de inte kommer att stödja. Det känns som att vara tillbaka på ruta ett.
Vi står också inför förändringar i form av Riksdagsval nästa år. Hur blir det med alla förslag för förändringar i skolan? Hur kommer det att påverka oss i verksamheten på Perslunda? Dessutom ligger förslag om att dra ner 2 tjänster å Perslundaskolan från ht 2010. Att barn och ungdomsverksamhet i kommunerna kan vara konjunkturkänsligt känns surt. Våra barn och ungdomar är vår framtid.

Vad vill vi ha för skolverksamhet? När skolplikten kräver att våra barn och ungdomar ska vara i skolan måste vi se till att det finns förutsättningar för att de kan klara av den miljö som skolan representerar. Mitt uppdrag är att organsera vår verksamhet i skolan så att den gynnar alla barn. Är det möjligt? Jag lovar att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag får.

Spännande och kul är att vi drar i gång första mötet om projektering av ombyggnation av Perslunda till veckan. Det ser jag fram emot.

En Spänn webb tog hem segern!

En spänns webbtidning tog hem segern i Lilla Journalistprisets tävling om bästa webbtidning. I dag har vår webbtidning varit länkad från Expressens hemsida!

Ett stort GRATTIS till Ulf, Veine och hela redaktionen. Ni gör ett jättebra jobb, och jag känner mig stolt över att ha denna verksamheten på den skolan jag är rektor för. Vi fortsätter verksamehten i höst, vi har mycket spännande saker på gång.

Denna vecka på skolan har vi haft filmtema och eleverna har sätt mycket film, diskuterat mycket film, tipspromenad om film och även gjort egen film. Diskutera gärna med era barn de filmer vi har tittat på.

I morgon, torsdag är det kulturdag. Eleverna städar, slöjdar, målar, sjunger mm. Det är bortemot 13 grupper med aktiviteter. Sedan följer en lång helg för oss alla.

Ha en skön ledighet och var försiktig med brasa och fyrverkeripjäserna!

Skolan, ett centrum för mobbning och kränkande behandling??

I dagens GD (2009-03-22) läser jag ett inlägg där en elev beskriver att många elever upplever söndagen som ett helvete eftersom nästa dag är en ny skoldag. Det gör mig ledsen att elever över huvudtaget ska behöva känna så. Men det är verkligheten vi lever i. Många elever upplever sig mobbad och trakasserad i skolan varje dag, och det kan ge förödande konsekvenser för en elev på många olika plan. Förutom att man kan drabbas av både fysiska och psykiska men för livet, ligger en mobbad elevs fokus på att ta sig igenom dagen på bästa sätt och inte på hur man ska ta sig igenom ämnena och proven på bästa sätt. Konsekvensen kan bli att man får läsa om hela högstadiet som vuxen – om man orkar.

Skolan ska följa de lagar och regler som gäller för skolans verksamhet. Det råder det ingen tvekan om. Vi ska aktivt arbeta för att alla barn och ungdomar ska trivas och kunna vistas i skolan utan att vara orolig för att bli kränkt eller utsatt för mobbning av vare sig kamrater eller lärare. Ändå händer det. Trots att vi jobbar varje vecka med värdegrunden, både på schemalagd tid, och i ständiga dialoger och möten med eleverna. Vad är det som är svårt att fatta? Vad gör vi för fel? Och hur kan någon gå runt och tro att det finns särskilda rättigheter för vissa att bete sig som svin mot sina kamrater/elever/lärare?

För mig är det inte konstigt att det uppstår konflikter. Hos oss i Perslundaskolan går det 227 elever och det jobbar ett 30-tal lärare på skolan. Det är en dynamisk verksamhet där det händer fort när det händer. I skolan är det alltid en balansgång mellan elevens integritet och vår skyldighet att agera. Ibland är vi för vaga och otydliga om vad som gäller eller för rädda för att sätta ner foten och säga att ”nu gör vi så här för detta är våra rutiner”. Ibland går vi för långt och en fjäder kan bli till en elefant. Rutiner ska vi ha, och de är lagstadgade, men kan också vara svåra att rätta sig efter, eftersom vi agerar i sociala situationer och hanterar individer, alla olika på sitt sätt. Vi kan inte alltid hantera situationer med standardlösningar, oavsett hur många Likabehandlingsplaner och rutiner vi har. Ibland krävs det magkänsla från vår personal i de olika situationer vi hamnar i och vi är, som våra elever, människor. Ibland med facit i hand kunde vi ha handlat annorlunda.

Vi måste ständigt föra en dialog med elever och lärare om hur respekt och trygghet uppstår mellan individer. Dialogen måste hållas varm, vi måste förmedla kunskap om att konflikter inte är farliga, att man kan tycka olika, se olika ut eller har olika sätt att bete sig. Vi har alla något som är särskilt och speciellt. Det gäller att man bemöter det respektfyllt och inte föraktfullt. Där spelar vi vuxna i skolan en särskild roll i arbetet med att vara bra förebilder för eleverna. Ingen av oss äger något ”facit” med rätten till sanningen om vem som är normal och onormal. Ingen elev eller lärare ska behöva bära en ryggsäck som enbart fylls på med negativa händelser och dåligt rykte för varje dag som går.

Vi ska i skolan skapa ett klimat med tydlig 0-tolerans mot mobbning och kränkande behandling och vi vuxna måste rannsaka oss själva om det är rätt läge för skämt och ironi. Genom att vi i skolan ständigt ifrågasätter nedlåtande uttalande, skiljer på person och handling och ger varje individ rätt till en ny dag, så öppnar vi upp för samma tänk hos våra elever. Vi måste tänka långsiktigt, vi vuxna får aldrig ge upp, vi måste jobba med detta i samverkan med hemmen.

Vilken underbar tid det är - våren!

Nu går våra nior in i slutspurten för sin grundskoletid. Vilken känsla det måste vara. Ni kämpar bra och gör ett strålande jobb! Nio år i skolan - rakt ut i sommarledighet för att ladda inför gymnasiet. Det är två veckor kvar till påsklovet - några nior har kvar sin prao. Från påsklovet är det endast sju - 7 - veckor kvar. KÄMPA PÅ hälsar jag eleverna och till er vårdnadshavare: Stödja, puscha, lirka och locka! det är kämpigt men det lönar sig.

Själv ger våren mig mycket ny energi! Och denna vår är särskild speciell. Efter 18 år i radhus i Bomhus har vi köpt en lägenhet i centrala Gävle. Hur gör man när man ska reducera 200 kvm till 100 kvm? Väl, det får jag klura på under hela våren - flytten blir i augusti. Det är helt otroligt hur mycket prylar man kan spara genom åren - barnens alla saker kan man aldrig göra sig av med! Det är fullt överallt... En loppis får det bli!

Må så gott i vårvärmen!