Ockelbo - en skola!

I dag har vi haft andra stora gemensamma satsningen på implementering av vår nya läroplan Lgr 11. Jag tycker att det känns såå roligt och jag upplvede att våra pedagoger i kommunen är verkligt på hugget! Att vi får nya styrdokument är ett gyllene tillfälle att tillsammans ta krafttag! Vi har också dragit i gång arbetet med att göra en synvända i hela förhållningsättet till skolan! På alla nivåer - från Nämnd till klassrum! Vi ska vända på varje sten för att få ett bra utgångsläge för våra elever att få full pott och gå vidare till nya untmaningar, stärkt både kunskapsmässigt och som person när han/hon lämnar vår skola!

Bra jobbat alla pedagoer och rektorer i dag!

Nu kör vi!

här är en bra blogg att följa för reflektioner och synpunkter från annan pedagog:
http://korlingsord.se

Skola och SJ i kris?

Jag sitter på tåget till Uppsala på väg till RUT – Rektorsutbildningen. Jag tar min vana trogen tidningen KUPÉ och börjar bläddra i den. Det är en utomordentlig bra tidning som jag tycker har utvecklats de senaste 10 åren från att ha varit en liten reklambilaga till att vara ett hett magasin som tar upp allsköns saker som ligger i tiden.

Detta nummer av tidningen har Henrik Dorsin på sin framsida – just nu i ropet som snåla Ove i Solsidan. Jag börjar bläddra i tidningen och fastnar för ledaren av Claes Salomonsson, chefsredaktör på Kupé. Han och jag har något gemensamt. Han berättar att när han talar om för folk att han jobbar på SJ, får han alltid någon historia om en resa personen har gjort eller en upplevelse omkring SJ. Alla har en relation till SJ. Precis så har vi det som jobbar i skolan. Alla har en relation till skolan, oftast handlar historierna om personens personliga upplevelser som elev, ibland kan det vara som förälder. Inte sällan har man vikarierat i skolan och tänkt: aldrig lärare.

Jag tycker att detta är jättespännande. Alla har en tanke om skolan. Till dagens RUT seminarier har vi fått läsa boken Bedömning i och av skolan – praktik, principer, politik som Christian Lundahl och Maria Folke-Fichtelius är redaktörer för. En mycket spännande samling inlägg i den heta bedömningsdebatten. Bedömning av vad? Elevers kunskaper, skolans lyckande eller misslyckande, politikens kamp för att få fram sina ideologiska idéer. Och på vilka sätt har detta skett? Det som har fastnat hos mig är kapitlet om att skapa kris i skolan av Åsa Avdic, som handlar om hur man på politisk nivå kan tolka eller helt enkelt strunta i att tolka statistik och använda den samma för att måla upp en bild av Sveriges skola som en plantskola för huliganer med dålig kunskapsnivå. Det är precis det Jan Björklund har gjort under 2000-talet, trots att i Folkpartiets egen information Kris i skolan? Folkpartiet informerar 1989 s 3 lyfter fram följande: Om man tillräckligt många gånger säger att den svenska skolan är i kris, finns det en risk att människorna i systemet börjar tro att det är sant, även om deras egen vardagssituation är ganska bra. Därför bör man vara rädd om orden. Att Björklund som minister tolkar utifrån antagelser och gissningar är under all kritik.

Jag tycker vi ska ha en öppen skoldebatt där vi granskar våra metoder och vår verksamhet för elevernas måluppfyllelse. Som professionell ska granskningen vila på den verklighet vi lever i och inte på antagelser och gissningar utifrån internationell/nationell statistik. ska vi använda statistiken, behöver vi också veta vad som ligger bakom, vilka faktorer som ligger till grund för den. Det bör vi som professionella i verksamheten tänka på. Hoppas Björklund har kompetensutvecklat sig inom området för denna mandatperiod och inför ny internationell statistik. Men han borde väl ha personal på departementet som skötte detta åt sig?

Att alla har åsikter om skolan gör att det finns alltid något att samtala om, med både unga och äldre. Och så är det med SJ också. Alla har vi åkt tåg.

Skolan är samhället hjärta och de som jobbar där gör ett fantastiskt jobb. Men tyvärr har vi inte en skola som är för alla. Där du, Björklund, har du en nöt att knäcka!

Är det kul att vara rektor?

Denna fråga får jag från elever lite då och då. Och jag brukar svara att; jo, det är kul att vara rektor. Sedan när jag har svarat tänker jag på det jag svarade, är det verkligen kul att vara rektor?? En rektor sa vid ett tillfälle att det är ett självmordsuppdrag att vara rektor, och fler och fler kvinnor antar den utmaningen. Herregud, vad har jag gett mig in på? Finns det nåt jobb på Pressbyrån?

I går på Skolfront togs frågan upp om rektors uppdrag. Och rektor Helena från Ösbyskolan med 16 års erfarenhet sa nästan lika dant. Det är ett komplext uppdrag, med allt som ska göras: eleverna måluppfyllelse är det yttersta ansvaret, sedan kommer personalfrågor och ärenden, fortbildning och konferensplanering, EVK och andra möten, budgetarbete, likabehandlingsplaner, arbetsmiljöplan, möten med elevråd och elevskyddsombud, skyddsronder, tjänstefördelning, schemaarbete, timplan och enhetsråd. Sist men inte minst: stöd till elever med särskilda behov. Listan kan fyllas på med ytterligare punkter, det tar aldrig slut.

Men varför blev jag rektor då? Jag åker långt, och det är inte särskilt bra betalt! Jo, för att jag vill påverka, förändra och göra skillnad för ungdomarna. Känna att jag kan bygga förutsättningar för att de ska lyckas. Detta jobb kan jag omöjligt göra ensam. Så jag är också beroende av ett gäng kompetenta lärare som vill jobba med ungdomarna, och som också vill förändra.

Kommer vi att kunna förändra skolan? Eller är skolan en stor tung koloss som inte kan ruckas mer? Ibland kan jag tro att det kommer nog inte att hända något på ytterligare 20 år. Intentionerna i LPO94 inspirerade rektorer att vara pedagogisk ledare, men det har inte haft genomslagskraft och de flesta av Sveriges rektorer är just nu dyra administratörer av den anledningen att det är ramarna/budgeten som styr det hela!

Men jo, jag tror att vi kommer att kunna förändra. Men det kommer att ta tid. När jag kommer in i svackor, tänker jag att: nej, nu hittar jag ett annat jobb! Men vad skulle det vara? Jag tycker att kontakten med eleverna är så viktig, att få se eleverna växa från sjuor till nior, att när de lämnar oss med sitt lilla kuvert med betygen och blommor runt halsen, då bli man varm inuti och jätteglad att man har fått vara med och påverka deras framtid! Och man undvikar just då att tänka på hur mycket mer man skulle kunna gjort...

Ambition för mig är att leda arbetet framåt i skolan. Det måste finnas autonomi i mitt arbete för att jag ska trivas. Just nu när jag är på rektorsutbildning i Uppsala, kan jag bli förtvivlad över den konflikt jag kan uppleva mellan det statliga uppdraget och kommunens ramar. Detta är en svår balansgång som jag hoppas att jag få tillfälle att diskutera mer på rektorsutbildningen med andra rektorer. Att inte få jobba med et pedagogiska ledarskapet i skolan är ödesdigert för elevernas måluppfyllelse.

Förövrigt tycker jag att vi är på gång med skolutvecklingen i Ockelbo. Många små delar och projekt bidrar till att utvecklingen sakta men säkert går framåt. Det är också roligt att få vara med och implementera nya styrdokument i skolan. Det är med skräckblandat förtjusning vi tar oss an detta arbete. Jag hoppas och tror att de nya kursplanerna kommer att ge oss en ny skjuts för framtiden!

Jag önskar oss lycka till!

Nya tag......

Nu var det länge sedan jag var in och skrev något på min lilla blogg!
Jag hade som mål i år att jag skulle blogga varje vecka! Och nu är det dags för det! Ambitionen med långa och fylliga inlägg får helt enkelt sänkas till mindre och korta utifrån vad som händer på Perslunda och Komvux. Jag läser på rektorsprogrammet och det innebär att jag är borta lite då och då i från skolan och arbetsbelastningen är hög.

Denna veckan började med att några elever hade lagt in evenemang på Facebook där man bjuder in olika att delta. De evenemang vi reagerade på handlade om ren misshandel… ”Slå NN veckan” eller ”knuffa xx dagen”. Vi ser mycket allvarligt på de konsekvenser dessa ”groupmovements” får om de sätts i verket av alla som signar upp, till exempel skulle en elev kunna få upp till 140 knuffar eller slag under en dag! Ren och skär mobbning och misshandel. På en av listorna fanns även en vuxen vilket gör mig lite fundersam. På skolan pratar vi nu med både inblandade elever och alla andra om vikten av att inte signa upp sig på dessa listor och att ta ställning emot dessa listor och inbjudningar. Även om det enbart är menat som ”bara på skoj!” får man lära sig tänka på vilka konsekvenser det kan få att göra si eller så.

Denna problematik handlar om alla sociala medier och är absolut inte enbart knuten till Facebook. För att ungdomarna ska kunna får erfarenheten av att göra konsekvensanalyser innan de lägger ut sig själv eller andra på nätet, är det inte viktigt då att vi vuxna är kritiska och ifrågasättande? Detta handlar inte om att vara negativt inställd till att sociala medier finns, utan mer att hjälpa våra ungdomar att lära sig ta ansvar för sig själv och inte hamna i problem! Vi vuxna måste föra etiska samtal med våra ungdomar och vara förebilder. De gör inte som vi säger, dom gör som vi gör!

Vi för dessa resonemang varje dag i skolan med ungdomarna, nästan varje lektion hamnar vi i skolans värld på någon typ av värdegrundsfråga. Det är vår plattform att alla ska känna sig trygga, respekterade och att alla tar ansvar för sig själv och varandra. Du vuxen som vet att saker sker på skolan, att någon blir utsatt och tror att vi inte agerar, hör av deg till mig! Jag tycker att vi alla är ansvariga för detta, även om det inte handlar om ditt barn!

Vi vill veta vad som händer och sker för att kunna agera i tid och också kunna arbeta förebyggande. Utifrån vår elevenkät som vi gjorde i våras känner sig våra elever ganska trygga! Det är dags att göra en ny nu i oktober! Hoppas på bra resultat!

Alla föräldrar är förövrigt välkomna att besöka skolan och vara med på lektioner eller i matsalen någon dag och prata och umgås med Ockelbos fina ungdomar!

Mitt sommartal till eleverna i Ockelbo kyrka 2010-06-09

Nu är det åter dags att sätta punkt för ett skolår – ett skolår som har präglats av både glädje och sorg för oss på skolan och i kommunen! Jag skickar en tanke till Esa och hennes familj som blev tillbakaskickade till Kosovo, och tänker på det fantastiska engagemang som elever på skolan visade när vi kämpade för att beslutet skulle ändras. Och jag tänker på unga Niklas, som så tragiskt gick bort i vinter. Livet kan sättas på sin spets när vi måste förhålla oss till händelser vi inte har kunnat påverka.

Du som är nia och lämnar oss nu, kan jag få spekulera lite? Under tiden du har gått på Perslunda har du förmodligen blivit lite klokare, lite mer mogen, lite mer självständig, fått lite mer tro på dig själv och du är förmodligen skittrött på allt i hopa. Men känn dig stolt! Du har avslutat den obligatoriska grundskolan. Det som ligger framför dig nu, att sluta högstadiet och lämna det trygga vanliga, kan nog orsaka lite pirr i magen och ge lite separationsångest. Att ge sig in i nya utmaningar är däremot stärkande, kräver en liten portion av denna klokskap, mogenhet och självständighet och du kommer att växa.

I denna internet era som vi lever i, kan man läsa rankningar och topplistor lite varstans när vi är ute och surfar. Det är högsta betygen, bästa skolan, det kan handla om snyggast och häftigast, i alla möjliga och omöjliga kategorier. Viktigt att tänka på för alla er underbara unga människor, är att du är värdefull och duger precis som du är! Detta värde handlar inte om hur du presterar, eller hur du ser ut, eller om du får bästa betygen, eller presterar bäst på idrotten, eller har fått stipendium. Ditt värde handlar om att du duger som människa precis som du är, tro på dina kvaliteter som du har inom dig, du är en unik person. Jag känner mig stolt över att ha dig som elev på skolan. Du har gjort det jättebra, och för dig som ska fortsätta i höst, så är skolan inget utan dig, vi ska kämpa på tillsammans!

I denna stund ska vi fokusera på här och nu och tänka på det som ligger framför oss – ett långt och skönt sommarlov. Jag kanske är barnslig, och har en hel del av mitt barnasinne kvar, för alltid när stressen har lagt sig, och jag känner att vi kan sätta punkt, våra hjärtan är lätta och våra sinnen är fulla av glädje, tillvaron känns ljus och då tänker jag på Mowgli och Baloo i Djungelboken och det de sjunger i texten :

Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här

Med dom orden så önskar jag er alla tack för i år och ha en skön sommar!

En termin är nästan till ända!

Vi har kommet tills slutet på ett läsår. Detta läsår som jag hade så många planer för när det gäller att organisera min dagliga verklighet. Jag skulle inte boka in för många möten varje dag, jag skulle endast ha EVK på tisdagar och onsdagar, jag skulle hålla mina fredagar bokningsfria mm mm. Hur har det gått med mina goda försett?

Jo, jag har kämpat och kämpat för att upprätthålla mina goda försett, men har inte lyckats särskilt bra :).

Kalendern har varit fullproppad med möten på möten. Knappt har det funnits tid emellan, och att förbereda sig inför möten är för det mesta enbart en utopi. Under våren har jag haft kanske tre dagar på hemmaplan, detta trots att jag tänkte att jag skulle jobba hemifrån sista fredagen varje månad. Jag har dessutom börjat läsa på rektorsprogrammet i Uppsala och det kräver sin tid. Wow – jag undrar om jag är riktigt klok eller så stämmer det som min kompis sa om mig när jag var i Bergen sist – att jag går på och har energi som en duracell-kanin. Men dessa tar ju slut? Jag vill absolut inte ta slut :) Jag tycker det är roligt. Jag kickar i gång på arbete, men är det sunt att bli betecknad som en duracell-kanin?
Min vän ger mig alltid mycket att tänka på.

Tekniken kan göra en tokig, men också hjälpa till att strukturera och planera. Jag är så glad för att jag har fått en ny bärbar dator där jag alltid har tillgång till mina dokument. Detta gör det lättare att alltid kunna ”titta in på jobbet”, skriva, ha koll mera på mina göras grejer, när jag får inspiration. Det är ett bra läge när jobbet ligger lite längre bort än 2 km.

Och hur kan jag planera inför nästa år för att lyckas bättre? Blir jag en bra chef när jag är stressad?

Jag tror att orsaken till att det blir så här är att vi brinner för det vi gör, men det finns ingen anledning att brinna upp. Vi vill hela tiden hjälpa till så att alla får sina möten innan terminen är slut, vi bokar upp en massa tider och ibland blir möten avbokade av olika orsaker då blir det bonustid.

Jag lovar mig själv att vi behöver mer långsiktighet, vi vet när saker ska hända, när organisationen ska sättas och när planering och schema bör vara klart. Egentligen borde vi ligga steget före, redan innan terminen börjar är det klart vad viska göra. Är det detta som är lösningen för ett lugnare avslut på terminerna? Vi får se. Det enda vi kan göra är att försöka att tillsammans komma på hur vi kan organisera oss så att vår vardag blir så angenäm och stressfri som möjligt. Jag kommer fortfarande att kämpa på med att försöka begränsa möten till två per dag, samt att enbart ha ett fåtal evk per vecka. Då blir kvaliteten bättre!

Tack för detta läsår och ha en underbar sommar med massor med sol och bad, glass och god mat!

Mycket ska man höra…

Nu är det sportlov på skolan och det är lugnt. OS är slut och det lägger sig ett lugnt tempo över arbetet. Norge tog fler medaljer än Sverige - dock inte 34 som var önskemålet, men ca 23... jag säger inte mer. :D

Full planering pågår inför hösten 2010. En glädjande nyhet är att vi inte behöver slå ihop befintliga klasser. Sjuorna kommer att bli två klasser med ca 26 barn i varje klass. Det kan vi hantera. Jag hoppas på att vi kan var klara med höstens olika organisatoriska delar före påsk och att vi snart efter det har ett schema klart för hösten. Det är mitt mål att alla lärare ska gå hem med både ett schema och en personlig planering i handen när vi tar sommarlov.

Lärarna gör ett fantastiskt jobb på skolan varje år. Många organisationer genomför en större förändring kanske var tredje eller vart femte år. Då får man förhålla sig till organisationsförändringar som till exempel nya arbetskamrater eller nya lokaler. Lärare förhåller sig till nya ”arbetskamrater” varje höst. Redan under planeringen i april och maj, börjar en organisationsförändring. Vi ska ”göra oss av med” ett gäng elever, för vår del i år handlar det om ca 90 elever eftersom vi har fyra klasser i nian. Dessa ska vi ”kicka” ut i livet till den frivilliga skolformen gymnasiet (som egentligen inte är så särskilt frivillig…). Dessa ungdomar har vi ”stötts och blötts” med och mot under tre år, och förhoppningsvis har de nått sina mål. Lärarna som har jobbat med detta gäng har oftast skapat sig en relation till ett stort antal av eleverna. Nu ska de ut och flyga med egna vingar. In kommer det ca 55 nya elever som vi ska ”stöta och blöta” oss med, lära känna och skapa relationer till och leda fram till mål. Att varje år ta sig igenom dessa processer som innehåller alla delar av större organisationsförändringar, är en tuff process som sätter alla våra psykologiska processer på prov. Detta är både utmanande och upprivande. I dessa tider när vi är mitt inne i en trend med färre elever så sker också andra förändringar för personal och elever. Det kan vara lärare som får sluta, det kan vara pensionsavgångar och det kan vara lärare som önskar göra något annat, som vill prova att jobba med andra åldrar. Elever får byta lärare, kontinuiteten bryts. Dessa processer medför också att personal kan känna att de tappar lite fotfäste, bästa jobbarkompisen kanske slutar eller går över till en annan skola. Separationsångest kan ta sig olika uttryck hos både barn och vuxna.

Mitt i detta planerande av en bantad ny hösttermin, kan vi läsa i ett inlägg på svd.se att politiker anser att eleverna ska ge bedömning på sina lärare och att bedömningen ska ligga till grund för löneutveckling för lärarna. . Jag blir helt matt. Hur kan man bara tänka ett sådant töntigt förslag? Vem är den person som skulle vilja utsätta eleverna för en dylik påfrestning? Och hur tror vi att eleverna kommer att svara? Ungdomar ska vara med att påverka och få göra sin röst hörd. Utan tvekan om den saken. Men mycket i ungdomars liv är här och nu. Och då är det bättre att de får ge sina synpunkter i enkäter ett par gånger om året. Jag skulle inte vilja utsätta våra elever för en sådan press.

Det är nu inte mer än ca 12 veckor kvar av läsåret. Jag vill heja extra på våra nior som är inne på slutspurten av grundskolan. Gör som Northug – lägg på ett extra kol nu i slutet, det verkar vara ett lyckat drag!